Prinsens plakett tilldelas personer som genom värdefulla insatser som idrottsledare har fört idrottsrörelsen framåt. Priset instiftades 1948 av SCIF till minne av föreningens ordförande 1933-47, prins Gustaf Adolf, far till nuvarande beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.

Prinsens plakett delas traditionsenligt ut i samband med styrelsens höstmiddag. Plaketten – skulpterad av Gösta Carell efter teckning av Nils Melander – bär prinsens devis, ”Rak var din väg, rak som klingan i din hand.”

Prinsens plakett-mottagare 2019

Den 18 november 2019, på Sjöfartshuset i Stockholm, utdelade ordförande Lennart Ahlgren Prinsens plakett till en mycket välförtjänt idrottsledare, Walter Rönmark, styrelseledamot i SCIF. Hyllningstalet till Walter av SCIF:s sekreterare Kerstin Bodin och en hälsning från idrottsledaren Sam Ramsamy från Sydafrika finns att läsa nedan.

Tal till Walter Rönmark

Det har blivit dags att hylla en av svensk idrotts stora ledare – en idrottsideolog, en debattör, en samhällsbyggare, en folkbildare, en ledare med en osviklig inre moralkompass och med 50 års erfarenhet från idrottens alla nivåer i Sverige och internationellt. Att få sitta ner med Walter Rönmark och få glimtar ur hans långa liv som idrottsledare är en ynnest. Walter tycks ha en outsinlig källa att ösa ur när det gäller möten med stora personligheter och dramatiska händelser. Det här är stunder som jag alltid ser fram emot. Men vi tar det från början.

Walter är född i Lövånger och uppvuxen i Skelleftehamn. Vad gjorde man då som ung grabb i början av 50-talet i det lilla samhället? Jo, Walter spelade fotboll och ishockey, han hoppade längd och höjd och han åkte förstås skidor. Walter var en lovande fotbollsspelare och med Sandåkern blev det ett par säsonger i den näst högsta divisionen. Tyvärr tog fotbollskarriären slut efter några år, alldeles för tidigt, men idrotten och idrottsledarskap har följt Walter hela livet.

Bland Walters alla kusiner fanns det en som kom att spela en viktig roll för unge Walters spirande idrottsintresse. Kusin Berit från Östersund. Berit som sökte sig till kungliga huvudstaden och började arbeta för den legendariske skridskoledaren Sven Låftman. Berit följde med på idrottsresor runt om i världen och skickade brev och vykort till lillkusin Walter med hälsningar på främmande språk från internationella idrottsstjärnor. När sen skridsko-VM arrangerades i Östersund 1957 såg kusin Berit till att unge Walter fick komma och titta. Nästa stora mästerskap som Walter tack vare Berit fick uppleva var EM i friidrott på Stockholms Stadion 1958. Att från bästa åskådarplats få uppleva Richard Dahls EM-guld i höjdhopp är ett av Walters riktigt stora minnen. Kanske var det kusin Berit som väckte intresset för idrotten och som väckte nyfikenheten för geografi och språk.

Unge Walter tog studenten i Skellefteå och fortsatte lärandet vid Umeå universitet. I Umeå blev Walter snart engagerad som styrelseledamot i IKSU och blev klubbens ordförande 1974. I Umeå fanns också professorn som samlade 7-8 idrottsintresserade unga män (jo, det var bestämt bara killar) som började studera den statliga utredningen ”Idrott åt alla” från 1969. Walter fick också följa med sin professor fem veckor till USA för att studera idrottsrelaterad samhällsutveckling. Om inte förr så väcktes idrottsideologen i Walter nu. Han citerar gärna en av sina förebilder, Bengt Wallin, som med sitt engagemang och tro på idrottens betydelse för att bygga ett bra samhälle brukade säga: ”Idrotten är en medkraft till det goda i samhället och en motkraft till det onda”.

Medan övriga idrotts-Sverige knappt hunnit sätta sig in i vad ”Idrott åt alla” innebar så blev Walter en vältalig ambassadör för utredningens idéer. Han diskuterade idrotten i artiklar och inlägg vid Riksidrottsmöten. Den arge unge debattören Walter uppmärksammades av Bengt Wallin och Bengt Sevelius och 1979 blev Walter ledamot i Riksidrottsförbundets centrala utbildningsråd, blev ordförande i arbetsgruppen för jämställd idrott, arbetsgruppen för elitidrott/högskolestudier och flera arbetsgrupper därtill. 1983 valdes Walter till Riksidrottsstyrelsen med huvudansvar för de områden som än idag ligger honom varmast om hjärtat – utbildning/forskning och internationella frågor.

Nu hade idrottsledarkarriären fått sig en rejäl skjuts, även om Walter själv värjer sig mot ordet karriär. Han har däremot många gånger blivit tillfrågad om att ta på sig olika förtroendeuppdrag genom åren, tackat ja till nomineringar och blivit vald. Under sina år i RF arbetade Walter med många färgstarka ledare och bland dem som intar en särställning som förebilder finns Kalle Frithiofson och Ulf Lönnqvist och inte minst Bengt Sevelius och Bengt Wallin. Två av herrarna finns med oss här i kväll – Ulf och Bengt.

Vi backar tillbaka ett decennium och tiden i IKSU, som ledde till styrelseuppdrag i SAIF (Sveriges Akademiska Idrottsförbund) där Walter blev ordförande 1977. Nästa steg på den vägen blev som ledamot i exekutivkommittén i det internationella Studentidrottsförbundet FISU under 12 år.

Under den här tiden, från början av 80-talet till mitten av 90-talet, hann Walter också med att vara ordförande i såväl Västerbottens som Västernorrlands Idrottsförbund. Uppdrag som enligt Walter gett erfarenheter och kunskaper som många inte har, men som det vore bra om fler hade.

Med Walters stora intresse för utbildning är det självklart att bildandet av SISU, som startade 1985, är en av höjdpunkterna för Walters. En tid av entusiasm och människor som var fulla av spring i benen och vilja att jobba dag och natt. De första sex åren var Walter vice ordförande i SISU och ordförande i arbetsutskottet. Bosön och Bosöns idrottsfolkhögskola hör ju till samma intressesfär så Walter blev ordförande även där, i 7 år.

Jag har redan varit inne på att Walter tidigt brann för det internationella arbetet. Svenska Bordtennisförbundet såg i Walter en lämplig kandidat och adjungerade honom för att hjälpa till med deras internationella frågor. Det blev inkörsporten till ännu ett internationellt förbund. Under 14 år, fram till 2015 var Walter ledamot i internationella Bordtennisförbundets (ITTF:s) Board of Directors. Numera är Walter ledamot av President’s Advisory Council. Ett hedersuppdrag som kommer att vara fram till 2025.

Walter har inte bara haft uppdrag internationellt för bordtennisen. Han har förstås också arbetat som ordförande för Svenska bordtennisförbundet under 10 år. Och nu är vi inne på en detalj som torde vara tämligen unik. Walter har alltså varit ordförande i två olika svenska idrottsförbund och samtidigt blivit styrelseledamot i dessa båda SF:s internationella förbund.

Walters internationella engagemang har varit intensivt och här hittar vi ett av hans absolut starkaste minnen från sina 50 år i idrottens tjänst. I Riksidrottsstyrelsen fick Walter ansvar för de internationella frågorna, bland annat för biståndet till Tanzania och Zimbabwe. Men framför allt var han engagerad i det dramatiska med idrottsbojkotten av Sydafrika. 1985 hade Riksidrottsmötet beslutat att svenska idrottare och ledare inte skulle delta i idrottsevenemang i Sydafrika. Samma år var Walter RF:s representant vid FN:s konferens ”Apartheid in Sports” och pådrivare för att RF skulle stödja SANROC (South African Non Racial Olympic Committee). Ledare för SANROC var Sam Ramsamy och på hans kontor i London befann sig Walter en februaridag 1990 då telefonen ringde och de fyra personerna i rummet fick höra Tabor Mbekis röst från Lusaka på en högtalartelefon: ”I dag klockan 15 kommer de Klerck att meddela att Nelson Mandela ska frisläppas.” Då stod luften stilla – det var storpolitik på allra högsta nivå. Walter var definitivt den förste svensk som fick veta detta, kanske en av de första i världen. Den här händelsen glömmer Walter aldrig, det var ett stort ögonblick. Apartheidsystemet bröts ner, bland annat med hjälp av idrotten och Sverige hade spelat en viktig roll. Idrottsbojkotten upphävdes och Walter blev erbjuden att som förste svenske idrottsledare åka till Sydafrika. Det är lätt att förstå att den där dagen i London på Sam Ramsamys kontor etsat sig fast i Walters minne.

Lång erfarenhet och mycken klokskap brukar leda till en del speciella uppdrag och mycket riktigt har Walter engagerats som valberedare (och är fortfarande valberedningens ordförande i SOK) och som mötesordförande vid ett otal årsmöten i olika förbund. Han är också en mycket god debattör och får för det mesta god utdelning på sina inlägg och sin envishet i många, långa och svåra debatter – ord från en av Walters stora förebilder, Bengt Sevelius.

Man kan fråga sig om Walter hunnit ägna sig åt något annat än idrotten. Jodå, efter doktorsavhandlingen, Tvåspråkighet i Tornedalen, i Umeå blev Walter universitetslektor. Skola och skolledarskap i alla former har varit hans professionella jag, vilket så småningom ledde fram till arbetet som skoldirektör i Sundsvall.

När jag undrat hur familjen upplevt Walters stora idrottsengagemang, tror han att de nog tyckt det varit skönt ibland att han varit iväg på sina uppdrag. Vi får väl känna sonen Anders på pulsen om den saken lite senare i kväll. Sönerna Erik och Anders har kommit att ägna sig åt Walters stora intressen – musiken, idrotten och litteraturen. Erik som musiker och chef för Detroits symfoniorkester. Anders som journalist och tidigare elitspelare i basket.

Intresset och engagemanget för idrotten är intakt men den arge, unge Walter är numera en klok, äldre gentleman som inte blir lika upprörd som förr. Som uppskattar den trevliga gemenskapen kring idrotten och som värdesätter det ständiga lärandet som idrottsrörelsen och andra människor erbjuder. ”Det är ju därför man vill vara idrottsledare så länge som det bara går!” för att citera Walter själv.

Tittar vi närmare på de olika årtalen i Walters imponerande CV ser vi att han sällan varit kvar på en post mer än 10-12 år – det man inte uträttat under den tiden blir nog inte heller gjort, enligt Walter. Ett undantag har dock Walter gjort från sin 12-årsregel. Han valdes in hos oss i SCIF år 2005 och finns fortfarande kvar i vår styrelse, med ansvar för vår idrottsmuseikommitté och våra satsningar inom idrottshistoria. Engagemanget för de frågorna fanns redan under tiden i RS och Walters arbete för tillkomsten av Riksidrottsmuseet.

Vi i styrelsen är väldigt glada att Walter gjort ännu ett undantag från sina principer. Ni har alla hört Walters imponerande meritlista. Han borde ju ha fått Prinsens Plakett för länge sen! Jovisst, någon mer kvalificerad får vi leta efter och här tar jag hjälp av Bengt Sevelius som säger: ”Walter är och har under decennier varit en fantastiskt engagerad, uthållig och kvalificerad idrottsledare på många nivåer och områden inom svensk idrott. Han är verkligen väl värd stort tack och uppmärksamhet.”

Problemet har varit att Walter envist hållit fast vid ståndpunkten att inte ta emot utmärkelsen så länge han sitter i vår styrelse. I våras ändrade Walter äntligen inställning och det är med stor glädje jag alldeles strax ska be dig Walter komma fram och ta emot den synnerligen välförtjänta utmärkelsen Prinsens Plakett ur vår ordförande Lennart Ahlgrens hand. Men innan dess lämnar jag ordet till Gunilla Lindberg som har en hälsning till dig Walter.

Kerstin Bodin

 

To Walter Ronmark

Sweden’s Government and the Swedish people have a long and outstanding history of opposing and condemning the racial atrocities of the South African Apartheid Regime.

Sweden played a major role in assisting the demise of Apartheid.

Stig Hedlund and Walther Ronmark, as representatives of the Swedish Sports Confederation, were always active in their support and involvement to ensure the total isolation of South Africa’s racist teams from international sport.

In 1987 the United Nations held an International Conference in Harare, Zimbabwe to intensify governmental and non-governmental efforts in the fight against South Africa’s racial policies.

Walther was part of the Swedish Delegation.

One morning, Walther decided to do a pre-breakfast jog through the streets of Harare.

Breakfast came and breakfast was done. But there was no sign of Walther. He was nowhere to be found in hotel area.

During his jog, he had apparently strayed, un-noticed into the gardens of the Presidential precinct. He was soon confronted by the Presidential Guards. We all know who was Zimbabwe’s President then.

The interrogation then began.

“Do you know where you are?”

“How did you get in?”

“What are you doing here?”

“Where are you from?”

Many more questions and comments followed.

And the Guards were not interested in his response.

Entering into the enclosed area of the Presidential precinct was indeed a serious security breach.

But Walther somehow evaded arrest and got back to the hotel in one piece, with excessive perspiration, not because of the jog, but by avoiding a long stay in Zimbabwe. Maybe a prison term.

Walther always reminds me how, at one of our meetings, that he and Stig Hedlund were privy to the imminent release of Nelson Mandela from prison. This story for another time.

Sam Ramsamy

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidigare pristagare