Allt detta trots många svårigheter genom tävlingsåren. Ibland plusgrader, tö och smältande is. Ibland sträng kyla, hårda vindar och snöoväder. Även politik, bojkotter, dödsfall och krig påverkade spelen. Då som nu är idrotten en del av världshändelserna. Norrmännen bojkottade Nordiska Spelen 1909 pga unionsupplösningen, och blev därför inte inbjudna 1913. Finländarna saknades 1917 till följd av det turbulenta läget runt ryska revolutionen och finska självständigheten. Första världskriget satte sina spår med färre deltagare och nedtonad stämning. Sorgen var stor 1909 när skridskoåkaren Arvid Nissen i hög hastighet åkte in i en träpåle och avled, en större blodåder nära hjärtat hade brustit pga den starka stöten. Vid begravningen närvarade representanter från flera idrottsföreningar, bland andra Viktor Balck. I kistan hade skridskoloppets vinnare, konstnären Gustaf Fjaestad, lagt ner sitt pris bredvid sin fallne medtävlare.
1905 var det dåligt med snö i huvudstaden så skidtävlingarna flyttades till Östersund. Även det första långloppet 15 mil på skidor, 17 år innan Vasaloppet, hölls norrut, Mellansel-Örnsköldsvik-Umeå. Fjällberg, född i Tärnaby och från Västerbottens regemente, vann efter 22 timmars skidlöpning. ”När jag blev för trött lade jag mig ner i snön några minuter, sedan kunde jag fortsätta igen.”
Marathonloppet i sparkstötting på 40 km flyttades inte. Mellan Märsta-Stockholm bar och släpade deltagarna stöttingarna då snön hade töat bort på stora delar av sträckan. 11 startade och J Lindkvist segrade genom att på 3 tim 54 min bära och släpa sin spark de fyra milen.
Det hölls ballongtävling, ”luftsegling”, för första gången i Nordiska spelen, och i Sverige.
Endast två ekipage var anmälda men arrangörerna var nöjda. Start från Idrottsparken med mål i Vaxholm. Tävlingen bestod i att visa mest militär nytta: ”Stockholm är inneslutet av fienden, men Vaxholm ännu fritt. Uppgiften är att så snabbt som möjligt skaffa ett skriftligt meddelande från Stockholm till Vaxholm.” Båda besättningarna bestod av officerare. Ballongen ”Andrée” steg ovan molnen och landade i närheten av Vaxholm. Rapportföraren åkte skridskor sista vägen och lämnade rapporten på 1 tim 41 min. Det gick sämre för ballongen ”Argonaut” som landade vid Kanholmsfjärden, ”en synnerligen olämplig landningsplats”, och inte lyckades fullfölja tävlingen.
Illuminationsfester var vanliga och uppskattade. Brev hade skickats till husägare och hyresgäster boendes vid Valhallavägen och Sturegatan med begäran om ”lämplig fönsterilluminering för att förhöja den vackra anblick idrottsparken vid denna illuminering ska erbjuda”.
Fem ryttare klädda som väpnare red varje morgon under spelen från Idrottsparken över Stureplan och Kungsträdgården till Hötorget, i bister kyla. för att kungöra dagens spel. Efter pukslag rullade härolden upp ett pergament och kungjorde med ljudlig stämma: ”Stadens borgare uppmanas att dessa spel med all kärlek omfatta och att genom deras åskådande sig ett gott nöje bereda.”
Kronprins Gustav Adolf och kronprinsessan Margareta var mycket idrottsintresserade och besökte många tävlingar. Här på skidor vid skidspåren.
Ännu en gång flyttades skidtävlingarna till Östersund pga dåligt väder. Men hoppbacken vid Fiskartorpet fick sin snö per tåg från Krylbo, förvarad under granris och presenning fram till tävlingen, som hade 3 000 åskådare.
Kronprins Gustav Adolf hade blivit förtjust curling. Han satte ihop ett lag och utmanade skottarna på Stadion, de senare vann med 19-9.
Det spelades dammatch i bandy för första gången. Kronprinsessan Margaretas hade tagit med sig sitt stora idrottsintresse hemifrån England. Bland annat för landhockey, som på svenska isar blev bandy. Hon bildade Kronprinsessans Hockeyklubb med sina vänninnor. Intresset spred sig och 1913 fanns det sex damlag. Finalen i Nordiska Spelens dambandy stod mellan Kronprinsessans lag, dock utan Kronprinssan på planen, och Fru von Platens lag. Gustaf V var en av de kungliga åskådarna. Matchen slutade 2-2, och omspel skedde tidigt dagen efter. Fru von Platens lag vann då med 2-0.
Gillis Grafström debuterade 1909 i konståkning i Nordiska Spelen som 15-åring och blev 3:a i juniortävlingen. 1917 var han 23 år och vann seniortävlingen. Gillis tog över efter Salchow som svensk världsledande konståkare. Han vann flera OS- och VM-guld mellan 1920-1929.
Konståkerskan Magda Julin vann bland annat Nordiska Spelen 1917. Hon vann även OS -guld 1920, gravid i fjärde månaden. Magda arbetade som revisor, var gift med en äldre sjökapten och fortsatte åka skridskor upp i 90-årsåldern. Hon avled vid 96 års ålder.
Damer tävlade för första gången i 10 km skidlöpning i Nordiska Spelen 1917. Då vann S Gustafsson på 1 tim 15 m 37 s. 1922 vann E Pikkuniemi på 58 min 33 s och 1926 10 vann S Pettersson igen, denna gång på 52 min 5 s.
Nordiska Spelen som skulle hållits 1921 sköts upp ett år till 1922, delvis pga vinter-OS 1920. Vädret var isande kallt, 15-20 minus. På Stockholms Stadion var det anlagt en hockeyrink, men även konståkarna tävlade där. På bilden åker Fru Shlücking framför domarna.
Per Erik Hedlund vann skidlöpning 60 km. Han var den främste svenske skidåkaren i långlopp under 1920-talet, framförallt när det var dåligt väder som kyla eller tö. Per Erik tog OS-guld 1928 i S:t Moritz.
Elin Pikkuniemi, Sveriges första skiddrottning, folkskollärarinnan från Haparanda. Hon tränade inte men skidade för att hälsa på systern 70 km t o r. Elin tog 5 raka SM-guld 1918-22, flyttade till Stockholm och kom på 1:a plats på 10 km 1922 och 2:a plats i Nordiska Spelens millopp 1926.
Norska Sonia Henie tävlade som 11-åring i OS 1924, kom på sista plats men året efter blev hon norsk mästarinna. Som 13-åring kom hon på andra plats i Nordiska Spelen 1926. Hon var en stor publikfavorit och blev en världsstjärna med 3 OS-guld, 10 VM-guld, 6 EM-guld. Sonia blev från 1936 professionell skridskoåkare och filmskådespelerska.
1926 hölls de sista Nordiska Spelen. Viktor Balck, Spelens grundare och ordförande dog 1928. 1930 ställdes tävlingarna in pga snöbrist. De återupptogs aldrig.
Citat vid slutet för Nordiska Spelen:
”TT” Torsten Tegnér i Idrottsbladet:
”Tradition är en vidunderlig värdefull sak i idrott. Men förr eller senare kommer den stund, då tidens tand naggat så glupskt på traditionens grundval, då konkurrerande tävlingsarrangemang växt sig så breda att den en gång stolta traditionella tävlingen står där tämligen underminerad och bleksiktig. Har den tiden kommit för Nordiska spelen?
Men existensberättigande: Festen är en stor reklam i in- och kanske än mer i utlandet. Den fäster åtskilliga myndigheters och makters uppmärksamhet vid det levande faktum som heter svensk idrott.”
SvD:
”För 25 år sedan var kunskapen om vinterns idrotter inte så utbredd som nu, och då kunde spelen göra stor nytta i propagandasyfte inom landet. Utlandet kände då inte så noga till Sveriges vintersportliga möjligheter och dess idrott – nu vet de vart de ska åka.”
Igen, stort tack till författaren Åke Jönsson, även ledamot i SCIF:s styrelse, som skrivit den välmatade boken ”Nordiska spelen” (Bokförlaget Arena 2001). Det mesta i denna text är hämtad därifrån. Bilderna är från SCIF:s bildarkiv, de flesta av fotograf Th. Modin.
