De första Nordiska spelen började med tävlingar av hög dignitet – två VM på skridskor. Första två dagarna, lördag och söndag, var det hastighetsåkning på Djurgårdsbrunnsvikens is. 500 m, 1 500 m, 5 000 m och 1 mil. Finländaren Fredrik Wathén tog VM-guldet genom tre vinster och en tredjeplats (1 500).
På måndagen hölls VM i konståkning för herrar och par på Nybrovikens is. I blåsigt och kallt väder såg ett par tusen åskådare Ulrich Salchow vinna sitt första VM-guld på hemmaplan. Åtta år senare introducerade han sitt nya hopp, en ”Salchow”, som ju än idag är ett av konståkningens grundhopp.
På kvällen samma dag hölls en mottagnings- och skridskobankett, dubbelt högtidligt med anledning av VM-tävlingarna. Grand Hôtels Vinterträdgård var fylld med flera hundra gäster; de svenska kungligheterna, utländska och svenska dignitärer, idrottsrepresentanter, journalister och inte minst de nya världsmästarna i skridsko, Wathén och Salchow som fick motta sina priser.
Dagen efter spelades det bandy, ”hockey på is” på Nybroviken. Det var första gången en officiell tävling spelades i Sverige. Endast två lag möttes, Stockholm mot Uppsala, som båda skrapat ihop nio spelare vardera. Uppsala vann med 1-0. Bandyintresset väcktes och resten av säsongen hölls det tävlingar för skollag och klubbar.
På onsdagen var det stafettskidorientering, ”budkavlelöpning på skidor”, med start i Falun kl 6.30, i -26 graders kyla. 65 km till Krylbo, sedan 75 km till Enköping där det på slutet skidades i mörker. Övernattning och sedan start kl 7 nästa dag för tredje och sista sträckan på 67 km. Målet vid Stallmästaregården i Stockholm nåddes kl 13. Stafettlaget med tre skidåkare från Tunadals IF i Sundsvall vann på sammanlagt 19 tim 38 min 22 sek, 50 min före Kungliga Svea Livgardes Idrottsklubb.
Sveriges första fäkttävlingar genomfördes på torsdagen och fredagen i Tennispaviljongen i dåvarande Idrottsparken, idag platsen för Stockholms Stadion. Tävlingarna blev internationella tack vare en grupp danska fäktare. Kapten Erik Fick från Svea Artilleriregemente vann båda tävlingarna; enhandsfäktning och tvåhandsfäktning.
Andra tävlingar under spelen:
Hästsporter, som distansritt mellan Enköping och Stockholm, skidkörning efter häst mellan Uppsala och Djursholm, steeple-chase på Lindarängen, jaktlöpning, kapplöpning på sparkstöttning efter häst, och skidkörning efter ren där samen Petter Amma Astut vann. Det hölls även en travtävling på Brunnsviken, där isens tjocklek hade mätts till 35-40 cm (25 cm räknas som säkert för en tyngre bil). Anna Elofsson från St. Skedvi tävlade som enda kvinnliga kusk och fick motta ett extra pris.
Tävling i sparkstötting på Ladugårdsgärde, arrangerat av Stockholms sparkstöttingsklubb, genomfördes i sträng kyla och lös snö, och endast ett par hundra åskådare.
Skridskosegling och isjaktssegling på Baggensfjärden hade också problem med snön som dock kunde plogas bort tack var Svenska Segelsällskapets skattmästare som hade kontakter inom Stockholms renhållningsbolag. Han ordnade många kuskar som med sina hästar plogade så gott det gick. Publikintresset var stort, ett par tusen åskådare på isen trots den bitande vinden.
Tävlingsprogrammet avslutades söndagen 17 februari med backhoppning, ”backlöpning med stup”, och skidlöpning 30 och 60 km, båda i Saltsjöbaden. Finländarna lyckades bäst med skidlöpningen och vann båda tävlingarna med sina långa, smala och lätta skidor. ”… till överflöd inkokta och insmorda med alla möjliga ingredienser för att göra dem så glatta som möjligt”, enligt norrmännen, som var snabbast i backarna med sina korta telemarksskidor men som hamnade långt efter på slätmarken.
Backhoppningen lockade flera tusen åskådare som fick vänta i timslånga köer för att försöka komma med Saltsjöbanan, kaos i kollektivtrafiken redan då, trots extrainsatta tåg. Tre norrmän hoppade sig till de första placeringarna, Oscar Bomgren blev bäste svensk på fjärdeplatsen.
Dagar och kvällar innehöll även uppvisningar i bl a curling, gymnastik, tennis, velociped samt kadriljridning, och evenemang som skridskokostymfest, pulkaåkning på Skansen, nordiska skådespel och tablåer på Operan, svenska nationaldanser samt sång- och orkesterkonserter.
Avslutningsfesten hölls i Tennispaviljongen på söndagskvällen den 17 februari. Marschaller lyste upp vägen till byggnaden och lokalen var dekorerad med flaggspel och en byst av kungen. Det var dukat för 1 000 personer och Göta gardes musikkår spelade. Kronprinsen och medlemmar av regeringen var på plats. Efter middagen var det prisutdelning till alla vinnare och festligheterna fortsatte till efter midnatt.
Spelens ekonomiska rapport visade på utgifter för 15.866 kr 48 öre, men endast 4.880 kr och 23 öre i inkomster. Redan då, trots ett lyckat evenemang, var det svårt att få ihop ekonomin. SCIF och välvilliga mecenater betalade mellanskillnaden.
De nordiska landens mest karakteristiska idrotter är vinterns. Då landskapet är snöklätt och då sjöarna är isbelagda, kunna idrotter av äkta nordiskt kynne övas och framvisas. (Från förslaget om Nordiska spelen till SCIF.)
Efter två väl utförda Nordiska spel tilldelades SCIF 1908 Olympiska priset av IOK, för att ha initierat flera idrottsliga företag av högt värde. IOK hade imponerats av den svenska idrottens förmåga att organisera tävlingarna, det stora deltagarantalet och den entusiasm som publiken visat. Två år senare, då med tre lyckade Nordiska spel, hade Sverige återigen visat kompetens att arrangera stora internationella idrottstävlingar och IOK beslöt att utse Stockholm som värd för de Olympiska spelen 1912.
Stort tack till författaren Åke Jönsson, även ledamot i SCIF:s styrelse, som skrivit den välmatade boken ”Nordiska spelen” (Bokförlaget Arena 2001). Det mesta av informationen i denna text är hämtad därifrån. Bilderna är från SCIF:s bildarkiv, de flesta av fotograf A. Blomberg.
