Med lite tur och ett tydligare stöd från den svenska regeringen hade kanske Gunilla fått kröna sin olympiska karriär med ett OS på hemmaplan i stället för i Italien. Sveriges bidrag föll i omröstningen, och Gunilla Lindbergs tårar fick illustrera förlusten. Trist förstås men Gunillas jobb för Sverige under många år handlar om så mycket mer än ett OS på hemmaplan.
1969 började Gunilla som sekreterare i SOK och därefter har hon gjort en fantastisk resa. Mycket hårt arbete under 54 år har lett till att hon nu förbereder hon sig för sina sista olympiska spel bakom kulisserna. Gunilla faller snart för Internationella Olympiska Kommitténs 80-årsgräns, och en lång karriär är över. Hon kommer säkerligen att ändå följa det mesta som händer i idrottsvärlden hemifrån. Kanske besök hos några av de många vänner Gunilla har runt hela världen?
I 27 år, hittills, har Gunilla också gjort en värdefull insats i SCIF:s styrelse. Kontakterna med bl.a. IOK har varit värdefulla för föreningen.
I söndagsintervjun på P1, med Martin Wicklin som progamledare, som sändes nyligen kan ni ta del av Gunillas berättelse om hur hon blev idrottsvärldens mäktigaste kvinna och varför hon avskyr ordet ”pamp”. Gunilla har alltid gått i spetsen för att sätta idrottarnas villkor främst, dvs inga ”pampfasoner”.
Länk till P1 och Intervju med Gunilla (49 min)
Slutligen – Varför fick inte Sverige OS 2026?
Det finns ett antal orsaker att hitta i olika media och man kan tycka att det är trist att Sveriges hållbara ”bid” inte höll hela vägen.
Italien hade i sin ansökan en statlig garanti från regeringen som försäkrade att staten skulle täcka kostnader vid behov. Sverige valde motsatt strategi och byggde sitt bud på att inte belasta skattebetalarna, utan låta näringslivet stå för finansieringen. Detta uppfattades som mindre tryggt av många IOK-medlemmar.
För att visa att näringslivet var redo att finansiera spelen hade Sverige tecknat avsiktsförklaringar (letters of intent) med företag.
IOK-delegater hade dock ”svårt att värdera trovärdigheten” i dessa dokument, eftersom de inte var bindande avtal – företag fick enligt reglerna inte skriva riktiga kontrakt förrän Sverige hade vunnit omröstningen.
Italien vann omröstningen med 47-34.
