Ursprungsmerikanen Jim Thorpe vann guld i både fem- och tiokamp på OS i Stockholm 1912. I tio-kampen blev svensken Hugo Wieslander tvåa. Ett år efter spelen framkom det att Thorpe hade tagit emot några dollar i en baseball-match före OS, vilket ledde till att amerikanen diskvalificerades och att Hugo Wieslander blev guldmedaljör. Många år senare, 1982, återupprättades Jim Thorpe av IOK och det bestämdes att han och Wieslander skulle dela segern. Radiojournalisten Frithiof Haglund intervjuar här Hugo Wieslander år 1962 i samband med 50-årsjubiléet av OS i Stockholm 1912.

Vill du ge ditt intryck av den fenomenale Jim Thorpe.

– Ja, det var ett naturfenomen. Mjuk. Första intrycket jag fick av honom var när jag såg honom på Östermalms IP i höjdhopp. När han tog sats var det något förfärligt klumpigt men själva hoppet var som en balettdansös. Han åkte upp mjukt och elegant över ribban. Ingen särskild stil hade han. Han vred på kroppen. Ingen saxstil eller någon utpräglad stil, men en väldig spänst i allting.

Och mjukhet?

– Mjukhet. I alla kast och också, stor mjukhet.

Han var ju snabb dessutom.

– Ja, han var snabb. Han sprang ju 100 m på 11,5, han var väldigt snabb. Hans bästa gren var väl höjd och häck. I en tävling i New York före spelen klådde han alla de amerikanska höjdhopparna. Jag tror att han hoppade 1,95. På tiokampen i OS hoppade 1,87. Han
var väl fyra i höjdhoppet individuellt.

Jösse Holmér (brons tiokamp 1912) gör gällande att Thorpe är den mest naturbegåvade idrottsman som någonsin har funnits.

– Ja, ja, det skulle jag tro också.

Han skulle stått sig också idag?

– Ja, alldeles säkert, då hade han säkert tagit träningen på större allvar. Jag tror inte att han hade tränat alla grenarna i tiokamp. Det fanns ju ingen tiokamp då i Amerika. De hade en annan slags tiokamp men det var gång och en massa underliga grejer. Den tiokampen som vi hade här det hade han, Thorpe, nog aldrig tränat något särskilt.

Sedan har det bokstavligen skrivits spaltkilometer om dina relationer till Jim Thorpe. Vad är sanning?

– Ja, det började väl med att det första jag såg var i slutet på 1920-talet. Då såg jag en artikel i en veckotidning där det stod om den ”envise svensken.” Där stod det att jag var diskvalificerad för tid och evighet för att jag inte ville ta emot den där medaljen.

Du skulle alltså ha haft guldmedaljen sedan Jim Thorpe blev diskvalificerad.

– Ja, diskvalifikationen av honom kom ett år efter spelen. Sedan kom det en annan historia att jag hade skickat tillbaka guldmedaljen. Det höll på länge. Tidningarna skrev och jag dementerade. Sedan var det tyst en tid men så började skriverierna igen. Det varveckopressen mest. I Idrottsbladet fanns det aldrig om att jag hade lämnat tillbaka priset. Året efter, 1913, var det ju officiell utdelning på Stadion.

Hur förhöll det sig?

– Jag fick medaljen. Den hade jag hemma men inte var det roligt att ta emot den! Prisutdelningen på Stadion då stod jag nästan och skämdes. Så jag tog emot medaljen och tsarens hederspris. Det var ett vandringspris, man fick behålla det tills nästa spel.

Låt oss klara ut begreppen, det var guldmedaljen som du fick året därpå (1913).

– Ja, det var det.

Den medaljen behöll du?

– Ja, den behöll jag. Men jag mådde nästan illa när jag såg den där medaljen. Till sist så skänkte jag den till Idrottsmuseet. Jag tror det var 10 eller 15 år sedan. Den finns på Idrottsmuseet i Malmö.

Vem har då fått silvermedaljen?

– Den hade Charles Lomberg fått. Jösse Holmér fick bronsmedalj.

Så slutet på historien blev att du blev helt utan medalj?

– Ja, det har jag blivit så men det spelar inte så stor roll om man har medalj eller inte. Minnet finns. Jag har det där diplomet.