Vi börjar med att belysa ett mycket aktuellt ämne – elittränarens roll. Att vara tränare på elitnivå innebär ett ständigt krav på resultatleverans. Pressen från arbetsgivare, media och i större idrotter även supportrar kan vara stor. Hur klarar man egentligen av – med hälsan i behåll – att verka i en sådan miljö över tid? I en aktuell studie från GIH delar 28 förbundskaptener med sig av sina erfarenheter kring ett hållbart ledarskap.
Känslan av ensamhet
Det är lätt att förstå känslan av ensamhet hos en förbundskapten som behöver ordna allt från att fixa träningstider till reseplanering, hotellbokningar och därutöver lägga upp träningar, scouta motståndare och stå för laguttagningar. Vem skulle inte drömma om ett stort resursteam under sådana förutsättningar? Samtidigt, med stora staber följer helt andra typer av utmaningar. Tidigare forskning på området har lyft fram tre avgörande kvaliteter för ett framgångsrikt men också psykologiskt hållbart ledarskap över tid. Den grenspecifika kunskapen – tekniskt, taktiskt, fysiologiskt – utgör så klart en helt nödvändig bas. Men – det räcker inte. Minst lika viktiga är två andra kvaliteter som på fackspråk benämns intra- och interpersonell kunskap. Uttryckt med andra ord: Vem är jag och vad driver mig? Hur fungerar jag ihop med andra människor? Det är främst kring frågor som dessa förbundskaptenerna i studien har reflekterat. Behovet av den interpersonella kunskapen växer förstås också i takt med att ledarstaberna blir större.
-Ja, och då beror det även på vem man är som person. Tycker man till exempel om att vara i en större grupp eller inte? Vågar man släppa kontrollen och delegera olika uppgifter?
Tittar man på stora stjärnor så är det uppenbart att de begåvats med olika spetsegenskaper. Det kan handla om allt från snabbhet till spelförståelse eller teknik – för att bara nämna några. Nog vore det konstigt om inte även framstående tränare fått olika egenskaper, som förmågan att utveckla sociala relationer till exempel. En form av tränartalang helt enkelt. Samtidigt, precis som när det gäller de aktiva så borde det också gå att träna upp sina sociala förmågor.
-Några av tränarna i studien berättade att de känner sig extremt introverta. Då blir förstås de sociala relationerna något man upplever som jobbigt. Men flera av dem kände att de hade utvecklat den här delen av tränarskapet över tid – medelåldern i studien är 53 år. Vi tänker att det vore bra om det gick att fånga upp detta tidigare så att man inte behöver lära sig ”The hard way.”
Har man en introvert läggning så blir förstås alla nödvändiga kontakter med resursteam, sponsorer, styrelser och media mer tärande än om man har en mer extrovert personlighet. Man måste förstå, menar Karin Hägglund, att tränaryrket i mycket hög grad handlar om att jobba med människor. Om att förstå hur olika personer känner och tänker. Utan en sådan förståelse är det svårt att bli en framgångsrik tränare, konstaterar hon. Men nära relationer kan både ge och ta energi och ibland blir det bara för mycket.
-Ordet tärande kan ibland faktiskt vara relevant i det här sammanhanget. Lever man hela tiden med den här omtanken om sina adepter, som de här tränarna gör, så blir det ofta svårt att släppa jobbet. Det kan bli väldigt nära relationer och någonstans behöver man vara medveten om när det är dags att backa lite. En stor del av förbundskaptenerna i vår studie har säkert haft ett supportsystem som hjälpt dem att överleva.
Mentorskap och nätverk
Ett sätt att få stöd som tränare är via mentorer. Det är också något som ett flertal av förbundskaptenerna lyfter fram i sina svar. Vissa av dem har varit proaktiva själva och på egen hand sett till att skaffa sig en mentor, exempelvis en tränare man haft tidigare som aktiv. Önskvärt vore dock, menar Karin Hägglund, att det skapades strukturer kring detta så att allt inte behöver hänga på den individuella initiativförmågan. En del finns redan, bland annat i SOK:s satsningar ”Topp-och Talang” och ”Q” där den sistnämnda är ett mentorprogram för kvinnliga elittränare. Mentorskap för kvinnliga tränare finns även inom ett nätverk som Riksidrottsförbundet (RF) håller i.
-Vad som utmärker ett bra mentorskap är ett utvecklingsområde för svensk idrott. Vi har också varit tydliga i att idrottspsykologiskt stöd även ska innefatta tränare. En av tränarna i studien uttryckte behovet av detta: ”Jag vet ju vem jag ska ringa då våra aktiva behöver hjälp – men inte då jag själv behöver det.”
Tiden är en viktig faktor – på flera sätt
Då är vi framme vid den andra avgörande faktorn för att lyckas som tränare – och att göra det över tid. Många, inte bara tränare, skulle nog må bra av att ställa sig framför spegeln och reflektera över frågor som: ”Vem är jag?”, ”Vad vill jag?”, ”Vilka är egentligen mina drivkrafter?”. Men den intrapersonella kunskapen är kanske inte det första som dyker upp i medvetandet på en ung tränare som just påbörjat sin resa mot att en dag kunna leva på sin idrott.
-Det finns ingen förbundskapten i studien som inte själv varit aktiva, på någon nivå, i den idrott man nu jobbar med. Så det finns en stark kärlek till den egna idrotten. Många lyfter också tillfredsställelsen av att få vara med om andra människors utvecklingsresor. Samtidigt, som vi varit inne på, så riskerar också den passionen bli det som får en på fall.
-Någonstans måste man också hitta en av-knapp. Det finns en risk att man hela tiden bara strävar mot nästa mål. Men om man aldrig stannar upp och njuter av någon framgång så kan motgångarna bli väldigt tunga när de kommer – och det gör dom ju alltid förr eller senare.
IFK Göteborgs fotbollstränare Stefan Billborn har i intervjuer betonat vikten av att ”inte åka med” i den berg-och dalbana som en fotbollssäsong ofta består av. Förhållningssättet – inte minst viktigt i medialt upphaussade sporter – innebär en lika enkel som klok kärna. Man är aldrig riktigt så bra som omgivningen säger då man vinner – men heller aldrig så dålig som de hävdar då man förlorar.
-Ja, det blir lätt väldigt svart-vitt på ett sätt som man inte ser i andra yrken. En tränare i studien menade att om man ständigt ligger på gränsen och så kommer det motgångar, då ökar också risken för att krascha mentalt under en sådan period.
Att hela tiden reglera av- och påknappen kan vara en stor utmaning för alla de tränare som på djupet verkligen bryr sig om sina adepter. Det är, berättar Karin Hägglund, kanske det svåraste i jobbet som de flesta säger sig kämpa med. Medvetenheten om då man i n t e lyckas trycka på av-knappen är större än de tillfällen då man faktiskt klarar av det. Att inte klara av att vara närvarande i ett samtal utanför jobbet är ett typiskt exempel.
-Vissa försöker hitta strategier som ”Jag jobbar alltid klart innan jag åker hem.” Men med den ökade tillgängligheten på senare år – bland annat på grund av sociala medier – så har det blivit allt svårare att stänga av. Recepten för att klara av det kan se olika ut. En del lär sig den hårda vägen efter att ha hamnat i ohållbara situationer.
Familjelivet, finns det?
Samtliga intervjuade i studien har en familj, i många fall även barn. Något som i tidigare forskning visat sig utgöra ett skydd, jämfört med att vara singel. Tröskeln för att fortsätta jobba hemma blir lätt lägre för den som bor ensam. Svaren från förbundskaptenerna känns väldigt öppenhjärtiga. Men det är trots allt dom själva som svarar på frågor och ger sin bild av hur de tänker och agerar i olika situationer. Men har de verkligen den självinsikten att göra detta själva? Hade resultaten möjligtvis sett annorlunda ut med en annan forskningsmetodik? Hur hade de exempelvis påverkats om man i stället valt att göra en observationsstudie där tränarna följts under sitt arbete?
-Det är en spännande fråga. Alla metoder har sina fördelar och begränsningar. Det gäller förstås även intervjuformen och här blir det ju mycket retrospektiva reflektioner eftersom de har långa karriärer som de öser ur. Viktigt att komma ihåg är också att det vi har studerat här är beteenden som inte är helt möjliga att fånga genom enbart observation, Hur vet man till exempel om en tränare har släppt tankarna på sitt jobb eller inte?
-Men det hade varit intressant att inkludera observation för att sedan kunna titta på dem tillsammans och samtala. Och kanske än mer intressant om vi även hade haft möjlighet att studera filmer på hur de agerade för tio, tjugo år sedan jämfört med i dag och tillsammans kunnat reflektera och diskutera kring det. Retrospektiva analyser är alltid lite kluriga. Det finns alltid en risk att man förskönar det förflutna – men samtidigt ges också en möjlighet att vara skarpare i sin självkritik än då man befinner sig mitt uppe i alltihopa, säger Karin Hägglund.
Författare: Christian Carlsson
