Athens gamla Stadion har återuppstått i all sin marmorvita härlighet – och det lever. Och hellenisk idrott har i Olympiadernas namn gått ut förnya världen. I alla länder byggas nya ”stadion”. Amerika har redan fyra, i Rom i Torino, i Berlin, i London ha byggts nya palats åt idrotten i Stadions liknelse. Och även hos oss i Stockholm står nu snart ett ”Stadion” färdigt.
Huru har man nu i så olika klimat och naturförhållanden gripit sig an med Stadionbyggnadens problem?
En byggnad måste växa fram ur sin omgivnings premisser. Material, klimat, luft, ljus och färg äro dess verkans och dess fortbestånds betingelser. Ett nordiskt Stadion är något annat än ett grekiskt, liksom tall och björk skilja sig från kaktus och aloe. Flytta Athens Stadion till Stockholm, och dess verkan skall bli sorglig.
Italien har byggt sina stadionbyggnader i romersk anda, och detta med god effekt. Nordamerika har gjort detsamma i ett nordiskt klimat, men icke med samma framgång. De stå och frysa, kalla och schematiska. I London försökte man ej ens att konstnärligt lösa uppgiften, utan uppförde ett gigantiskt provisorium av järn och betong, så skralt påkostat, att det redan efter två år måste rivas. Det var för stort – 5 gånger större än vårt svenska stadion. Det har huvudsakligen använts till – fyrverkerier.
Det tillkom Sverige att göra det första försöket till ett konstnärligt utformat Stadion för nordiskt klimat. Vi fingo vår chans genom V Olympiadens förläggande till Sverige. Vi hava utnyttjat den efter bästa övertygelse.
För Sverige är det givna materialet tegel och granit – och för en konstnärlig verkan höves handslaget tegel med därtill passande granitbehandling. Vårt Stadion skulle byggas gediget.
Ur teglet framväxte organiskt former med känsla av våra gamla stadsmurar och borgar från medeltiden, tiden före renässansens förfalskade konst. Exteriören blev allvarlig som nordiskidrott och som nordisk tallskog. Den blev enkel och kraftfull.
Interiören smyckar sig till fest. De taket bärande trämasterna, med känsla av sagorna om Walhall, äro tjärbruna och starka, men prydas av mångfärgade sirningar. Vindbrädan blir silvervit, likaså flaggstängerna och amfiteaterns bänkar. Hela amfiteatern skall stå ljus och glad med skiftning i pärlfärg, en fager bakgrund för kvinnor och män i sköna kläder. I Hellas’ stadion var det under dödsstraff förbjudet kvinnor att inträda. I Stockholms är kvinnan gärna sedd – (i synnerhet hennes hatt och hennes kläder). Öfver den brokiga mängden sluter sig takets mörka fond, sammanbindande perspektivet och givande skugga, lä – och resonans. Under taket och kring masterna viras gröna kransar och girlander med ”rödan gullband” – flaggornas rika skrud jublar mot luften och suger färg och must ur solens varma strålar, mot aftonen i guldglans rodnande. När skymningen faller, brinna på tornens toppar vårdkasar, vilkas rökvirvlar för vinden. Lursignaler klinga, tävlingar ropas ut med ropare från krönet, och vid timmar och halvtimmar ljuder tornurets djupa, lugna slag. Skymningen tätnar bland ekarna runt arkader och murar, och solens sista strålar glöda på krön och tinnar. Stark som färgen över en Mälarborg i aftonglöd, skall stämningen vara. Länge nog hava vi hört flöjter och gigor i vår byggnadskonst – jag önskar fläta in i harmonierna i den djupa klangen av violoncell. En ungdomens byggnad har rätt till basklang såväl som diskant. Den har rätt till allvar, om glädje och livskraft känns igenom. Det är väl icke obligatoriskt hos oss att vara frivol. Falsk hellenism skulle under Upplands sommarhimmel och även bland vinterns rimklädda grenar vara frivola.
Vårt Stadion blir icke dystert. Det blir svenskt.
Vi hade endast mycket knappa penningmedel till vår byggnad. Den första meningen var att på en provisorisk idrottsplats uppföra en stor provisorisk träläktare, vilka bådas hela kostnad skulle gå till spillo. Då framkastades tanken på ett permanent, svenskt Stadion i sten, avsett för vårt dagliga behov uppfört i Idrottsparken, och för Olympiaden tillbyggt med en inre ring av provisoriska träläktare. På detta sätt skulle av Olympiaden fås en ren, stor behållning, för nationen av större värde än Olympiadens korta sommarsaga. I stället för 350,000 kronor bortkastade till plan och byggnad för stunden, skulle skaffas 700,000 till en plan och byggnad, som stodo kvar. det senare visade en vinst på kr. 350,000 – och så blev det beslutat. Genom denna uppdelning i en permanent och en tillfällig del, lyckades vi att få våra medel att ungefärligen räcka till en byggnad sådan som den, vi fått – långt bättre än någon från början vågat drömma.
Det var överste V. G. Balck, som genom sitt djärva uppträdande vid kongressen i Berlin, skaffade V:te Olympiaden till Sverige, och därefter stod i spetsen för det gigantiska företaget. De män, som jämte honom bidrogo att skaffa penningmedlen till vårt permanenta Stadion, vilka från början insåge arkitekturprojektets konstnärliga innebörd och gåve stöd däråt i avgörandets stund, voro överintendentsämbetets båda chefer, herrar Carl Möller och I. G. Clason, samt ecklesiastikministern statsrådet Lindström, byråchefen Albert Lindhagen och expeditionschefen Walther Murray. Det var arkitekturprojektets inneboende styrka och dessa herrars hjälp, som förde den vackra drömmen fram till verklighet. Därtill krävdes även tre års ihärdigt arbete med projektets utarbetning. Byggnadsarbetets verkställande uppdrogs åt Centralföreningen för Idrottens främjande, som för statslotterimedel åtog sig byggande och förvaltning. Centralföreningen tillsatte en byggnadskommitté, bestående av herrar kapten K. A. B. Amundsson, överste V. G. Balck, greve C. Bonde, bankir B. F. Burman, dir. S. Edström och kapten Carl Silfversparre, med redaktör Alex. Lindman som sekreterare, och det blev bankir Burman, som fick arbetsbördan av finansieringen. Mina ritningar utarbetades i detalj, godkändes och fastställdes, och staten uppdrog åt Kungl. Överintendentsämbetet att övervaka deras genomförande. Entreprenad utlystes offentligt, och till huvudentreprenör antogs den lägstbjudande, byggnadsfirman Kreuger & Toll. Arbetet organiserades med undertecknad som ledare och chef, ingenjör Henrik Kreüger som betong- och materialkontrollant, ingenjör E. Lindqvist som platskontrollant. Överintendentsämbetet tillsatte för att övervaka projektets fullföljande i detalj arkitekten Axel Lindgren. Vatten- och avloppsledningarne projekterades av ingenjör W:m Andersson, värmeledningarne av ingenjör Wilhelm Dahlgren. Till entreprenör för vatten- och avloppsledningarne antogs firman J. M. Lundholm & C:o såsom lägstbjudande.
Byggnadsarbetet började den 23 november 1910, då det första spadtaget för grunden grävdes. Centralföreningen lät först avlägsna Idrottsparkens gamla byggnader, vilka dels såldes, dels flyttades till Östermalms idrottsplats. Detta arbete verkställde Centralföreningen genom särskilt tillsatta personer. Så snart platsen var klar, vidtog Kreuger & Tolls schaktning för grunden.
Stadions grund var av mig föreslagen och konstruerad med armerade betongpelare, direkte ned till berget. För att kunna få entreprenaden in i de trånga ekonomiska gränser, som Regeringen fastslagit, nödgades emellertid Byggnadskommittén att utbyta detta grundläggningssätt för större delen av Stadion mot s. k. betongsula med järnarmering, varigenom sparades dels ett större penningbelopp, dels mycken tid. Grunden konstruerades enligt detta system av vår kontrollant, betongspecialisten ingenjör Henrik Kreüger, vilken åtog sig ansvaret för denna konstruktion. Dock bibehölls för alla högre partier och torn betonggrund direkte till berget, varjämte sulans bredd överallt genom provbelastning av undergrunden beräknades så, att trycket blev högst 1 kg. per cm2. I realiteten utförde firman Kreuger & Toll genomgående grunden starkare, än den var skyldig till, så att trycket i allmänhet ej överstiger ½ kg. per cm2. Provbelastningarna utfördes av kontrollanten ingenjör Henrik Kreüger.
Byggnadens stomme är byggd fullkomligt eldfast, av solida, permanenta material. Alla yttre bjälklag äro asfalterade och lagda i lämpliga lutningar. Som man i vårt klimat ej kan sitta på stengods ens på sommaren, äro alla sittbänkar byggda av trä såsom en särskild påbyggnad öfver de eldfasta bjälklagen. Alla rum äro försedda med dubbla fönster av bästa, moderna konstruktion. Golven i alla rum voro avpassade efter rummets användning. Genomgående har arkitekten från första början tagit till konstruktioner, material och utstyrsel så enkla, solida och billiga som möjligt, komponerat byggnaden från början huvudsakligen ur ekonomisk synpunkt. De solida materialen avse att hålla underhållskostnaden nere vid minimum. Byggnadens estetiska värde har från början gjorts oberoende av kostnadsfrågorna genom basering på form och proportioner i de stora dragen och de valda ekonomiska materialens textur och färgklang. Som den disponibla byggnadssumman var låg, har man måst avstå från all rikare utsmyckning. Men som riktlinje för reduktioner har jag fasthållit vid att ej borttaga något, som sedermera ej kan gottgöras, utan i nödfall borttaga delar, vilka kunna senare tillfogas. Det kommer att visa sig, att den bästa ekonomien skulle varit att bygga utan att borttaga något.
För kostnaden skull nödgades kommittén vidare avpruta ur mitt projekt:
- Golvbeläggningen i arkader, korridorer och vissa mindre rum under amfiteatern, samt trägolven i avklädningsrummen.
- Asfalt- och betong-kassuner kring pannrummen, vilka dock nödvändigt behövas.
- Träpanel och papp under amfiteaterns taktegel.
- Tills vidare hela värmeledningen.
- Tills vidare alla elektriska ledningar och åskledare.
- Järnstaket kring området, som fick ersättas av ett pinnstaket av trä.
- Entrébyggnader vid Walhallavägen.
- Huggning å en del av granitpartierna.
- Putsning av alla rummens väggar och tak, vilken ersattes med slamning.
Det gäller alltså att i sinom tid anskaffa medel till dem av dessa arbeten som äro oundgängliga.
Emellertid fastställdes entreprenaden utan ytterligare försämringar. Byggnaden kontraherades i de material, arkitekten så livligt önskat. Helsingborgs handslagna tegel, stora formatet, och råhuggen granit.
Alla murar och bärande delar äro i ordentlig tegelmurning. Likaså alla synliga valt. I armerad betong konstruerades endast en enda byggnadsdel, bjälklaget under amfiteaterns säten, till ett belopp av c:a 10 % av byggnadskostnaden. Detta bjälklag kalkylerades av ingenjör Henrik Kreüger, som även åtog sig ansvaret för dess gjutning och hållbarhet. Det avprovas genom provbelastningar.
Arbetet med grunden bedrevs raskt utan avbrott under vintern 1910–11, och därunder vidtog i januari månad sockelsättningen. Hela granitleveransen utfördes av ingenjör E. Hebbel till särdeles billigt pris. Tegelleveransen till fasaderna lämnade Helsingborgs ångtegelbruk ävenledes till föga öfver självkostnad. Det kan och bör sägas, att hela Stadion erhållits till ett pris, vida understigande, vad som i normala fall är möjligt. Anläggningens färdiga värde uppgår till en million kronor. Den erhölls för tre fjärdedelar därav, tack vare konjunkturerna och uthålliga bemödanden att trots penningmedlens otillräcklighet få bygget till stånd. Nästan varje sten i byggnaden har man måst tigga och krångla sig till. Själsspänningen för arkitekten under de månader, som gingo, innan entreprenaden kom till stånd, var ohygglig. Var då verkligen detta nedprutande nödvändigt?
Under våren 1911 erhöll arkitekten tillstånd att få genom modellör utförd en större gipsmodell av Stadion i och för perspektiva studier, i synnerhet av tornen. En replik av modellen gick till utställningen i Dresden. Denna modell var mig till stor nytta, och vidtog jag under dess formning en del förändringar av norra och södra tornen, vilka voro avsevärda förbättringar. De vunno Överintendentsämbetets och Centralföreningens gillande, och fastställdes av Konungen. Genom dess blevo alla tornkrön horisontala och tornens höjder ökade.
Ordnandet av ytbeläggningen av gräsmattorna och banorna uppdrogs åt översten friherre S. Hermelin, vilken för Olympiadens räkning i juni 1911 engagerats hos Centralföreningen och därefter adjungerats i Byggnadskommittén. Denne lyckades trots stora svårigheter att på kort tid från skilda håll an skaffa utmärkt grästorv och att med trädgårdskunnigt folk anlägga den vackra gräsmattan.
För löparebanornas anläggning ankom i oktober den kände banexperten Mr. Charles Perry från London.
Öfver arbetena på såväl gräsmattorna som löparebanorna har ingenjör Otto Björlin utövat närmaste tillsyn, lika oavbrutet som intresserat och insiktsfullt.
I hufvudentreprenaden ingick ej ordnandet av parken vid Walhallavägen. För denna upprättade jag redan år 1910 särskild ritning, och utfördes nödiga trädgårdsarbeten efter denna genom trädgårdsmästare Blomqvist under ledning av trädgårdsdirektör Cederpalm, september – november 1911.
Kungliga läktaren var ursprungligen planerad vid mållinjen, och denna återigen vid idrottsmännens nordöstra portvalv, som är deras huvudentré, med ingångar till deras korridor och toiletter, expeditioner och övriga rum. Arkitekten framställde i juni förfrågan om kungliga läktarens förflyttning till mitten av västra sidan, där det är skugga på eftermiddagen. Ett sammanträde hölls av Olympiska Organisationskommittén kring modellen, och därvid anmäldes, att H. M. Konungen önskade få sin loge förlagd mitt på östra långsidan. Kommittén beslöt då att dit förflytta den särskilda kungliga uppgången med dess foyer och toilettrum.
Helsida bilder till höger: Några av arkitektens tegelmönster.
Bild till vänster: Några av arkitektens tegelmönster.
För varje travée runt hela Stadion hava gjorts särskilda tegelritningar i städse varierande murmönster. Rytm och proportioner äro lika, men hantverket städse olika. Mönster murningen leddes av murarbasen Wallin, som från början ordnade hela murningsarbetet och skaffade till platsen Stockholms trettio skickligaste murare. Dessa skingrades tyvärr under sommarens arbetskonflikter.
För samtliga ritningar till Stadion har jag anlitat så gott som endast ett enda biträde som medhjälpare, min assistent ingenjör Birger Ljungar, vilken under två år varit i oavbruten sysselsättning med ritarbete för Stadion. Det har även tagit det mest av min egen tid under nära tre år. På arkitektens lott kommer ju ej blott ritningarna, vilka äro endast en ringa länk i hans kompositionsarbete, utan även en stor del av organisations- och kontrollarbetet. Hans arbetsprodukt är icke ritningarna, utan den färdiga byggnaden. Han får aldrig ett ögonblick släppa ledningen eller ansvaret ur händerna.
Teglet är genomgående murat med 2cm. fogar, direkte avstrukna i teglets plan en halv timme efter inmurningen. Murverket rentvättas med utspädd saltsyra. Därvid löses den vita kalken i fogarne, och sandens kvartskristaller framstå rena och glittrande. Murverket får därigenom helton och liv.
Under arbetets gång har det visat sig nödvändigt att anskaffa brädpanel och tjärpapp under amfiteaterns taktegel, enär det svenska falstakteglet ej är tillräckligt likformigt. Som kommittén ej hade medel därtill, bekostades detta gratis av firman Kreuger & Toll efter arkitektens önskan. Ingendera ville hava ansvaret för framtida takdropp under regnstormar.
Bild till höger: Några av arkitektens tegelfasader.
För Olympiska spelen har beställts och utförts en gångtunnel under löparebanorna vid dess nordöstra hörn, så att funktionärerna slippa korsa banan.
Den 10 juli utbröt den länge väntade byggnadskonflikten. Byggnadsarbetet hade dittills fortgått med osedvanlig raskhet och precision. Efter 7 veckors totalt stillestånd lyckades entreprenörerna att tros pågående konflikt och blockad åter så småningom få bygget igång. Och det fortgick sedan ehuru långsamt och med stora uppoffringar för entreprenörerna i extra höga timtaxor. De hava i lojalitet och tillmötesgående uppfyllt alla rimliga anspråk och drivit bygget på relativt bästa sätt. Lockouten avblåstes den 9 oktober.
Angående de olika arbetenas påbörjande är att anteckna:
Schaktning för grunden började den 23 nov. 1910
Betonggjutning för grunden ” ” 3 dec. 1910
Sockelsättning ” ” ” ” 9 jan. 1911
Tegelmurning ” ” ” ” 6 april 1911
Gjutning av bjälklag ” ” 11 maj 1911
Resande av takstolar ” ” 5 juli 1911
Taktegeltäckning ” ” 20 aug. 1911
Angående planen är att säga följande: Det var önskvärt att bygga en amfiteater för vårt dagliga bruk, så solid och hållbar, att den i längden blev ekonomisk, samt att anordna den så, att den under Olympiaden 1912 kunde provisoriskt ökas för fyllande av dess behov. På dessa premisser uppgjordes det slutliga programmet till vårt Stadion.
Jag löste uppgiften så, att den permanenta byggnaden utgör den yttre, monumentala ringen kring idrottsbanorna, omslutande närmast en dosserad ring av gräsmatta samt en promenadgång, på vilka båda senare för 1912 uppföras provisoriska träläktare. Hela den permanenta delen förses med skärmtak, lutande utåt.
Uppslagsbild: Norra arkaden, flankerad av de båda vakttornen. I mitten signalmaster för hissande av de tre pristagarnas nationsflaggor. På tornen vårdkasar.
Huvudtanken i mitt förslag var att omsluta platsen med en verklig sammanhängande amfiteater, av form som en hästskomagnet, vilken med sina båda skänklar ligger an mot bergsluttningen i norr och infästes i densamma medelst tvenne vakt-torn, bakom vilka ligga administrationsbyggnaderna, flankerande fondsluttningen. Under amfiteatern förläggas längs korridorer alla omklädnads-, dusch- och toilettrum för idrottsmän och idrottsföreningar, smörgåskök, promenadarkader m. m. Tillträdet till amfiteatern sker enbart utifrån den yttre promenadgången medelst trappor, 12 till antalet, utmynnande i centrum av var sin sektor. Norra sluttningen krönes av en arkad och mur, som sammanbinder de båda flankbyggnaderna. Tillträdet till de inre banorna sker genom 4 st. portvalv, ett vid södra ändan, markerat av tvenne åttkantiga port-torn, ett mitt på norra arkaden samt ett vid vartdera av de stora östra och västra tornen. Tillträdet till parken sker genom trenne grupper av ingångar för amfiteatern och en för vardera halvan av norra sluttningen, den ena vid nordöstra, den andra vid nordvästra hörnet. Parken skall omgärdas med ett enkelt staket av smidesjärn.
Av det givna området har största möjliga yta apterats till åskådareplatser. Endast allra nödvändigaste kommunikationsleder hava bibehållits, resten är idrottsbanor och åskådareplatser. Området har till det yttersta tillvaratagits. För studerande av sittplatsernas dimensioner företog jag hösten 1910 (på egen bekostnad) en resa till Berlin och London. Hemkommen från denna förslog jag för ökande av platsantalet att i större utsträckning använda bekväma ståplatser med bommar, och fick därigenom upp platsantalet till ca 32,000. Detta förslag antogs till att börja med, men har sedermera av kommittén frångåtts, enär vår svenska publik ej är van vid ståplatser. Våra sittplatser hava större mått än de engelska och amerikanska.
Vid de båda stora tornen anordnas tvenne plaskande springbrunnar med granitkanter.
Byggnaden utföres utvändigt som ovan nämnts i handslaget svenskt tegel med skoningar av svensk granit. Runt södraändan löper en öppen arkad, vettande utåt parken. Dess kontreforer kronas av granitblock, avsedda för figurskulptur – trettio stående figurer, framställande trettio svenska hjältar från Hedenhös till nutiden, (eller människan i förhållande till Världsalltets olika makter). de åtta sidouppgångarna flankeras parvis av liknande block, tänkta som svenska män och kvinnor i helgdagsdräkt, från 1200-, 1300-, 1400-, 1500-, 1600-, 1700-, 1800- och 1900-talet. Ingångsportalen till arenan på norra arkadens mitt flankeras av granitblock, vilka skola uthuggas till symboler av Styrkan och Visheten. På södra porttornen sitta även tvenne stora block, vilka skola framställa Hälsan och Skönheten (eller mannen och kvinnan). På östra stora tornet finnes en urtavla av smitt järn, synlig från hela Sturegatan, samt tvenne granitfigurer, föreställande Ask och Embla, modellerade av Carl Fagerberg efter ritningar av Grut. Långsidornas lisener avslutas upptill med kubiska block, vilka skola uthuggas till groteska hufvuden, av tomtar, dvärgar och troll. Det mesta av denna skulptur tillhör framtiden att bekosta, men är planen till det hela färdigtänkt, och syssla redan våra främsta skulptörer med skisser därtill.
Helbild till höger: Stadion sett från nordväst. Lavyr av Ljungdahl.
Masterna, som uppbära amfiteaterns tak, göras av furu och laseras i Van Dyck-brunt med vita och kulörta sirater. Åsar och sparrar tjäras, de senare bära bräder, papp och läkt, vilka stödja det röda, svenska takteglet. Amfiteaterns säten äro av furu, bänkarna målas ljusgrå. På masterna upphängas under spelen granriskransar och girlander med guldröda band. Från taket framskjuta flaggstänger med nationsflaggor.
Mitt på norra arkaden hissas prisflaggorna. Tävlingar och segrar utropas från östra tornet med lurar och ropare.
Mitt över södra ingången är den framtida pristribunen, även musikestrad. Samtliga ingångstorn förses med flaggor samt var med sin märkesflagga hängande öfver porten och bärande biljettens märke.
Det permanenta stadion för våra vardagsbehov rymmer ca 14,500 åskådare, därav 8,500 sittande. För Olympiaden 1912 anordnas dessutom 6,500 extra sittplatser. Genom en extra läktare öfver norra arkaden kan tillkomma 4,000 sittplatser, summa c:a 25,000. Berlins Stadion bygges permanent för 30,000 platser.
Vårt Stadion blir ett centrum för nordisk idrott. Men det blir även en väsentlig tillökning i Stockholms publika liv. Det är uppenbart, att en friluftsarena av dess konstnärliga valör kan bliva medelpunkten ej blott för allmän idrott, utan även för friluftsfester av varjehanda slag. Det öppnar möjligheter för allmänna festligheter, varom endast några få från början varit medvetna. I första rummet böra vi få årligen återkommande sceniska festspel. Akustiken inom Stadion överträffar all förväntan. Detta möjliggör uppförande av våra bästa svenska dramer och skådespel i en form, särskild anpassad för platsen. Varje år i början av juni eller i slutet av augusti bör under teaterchefens ledning anordnas en serie högtidsaftnar med artister hämtade från våra främsta scener. Detta skall bidraga att trygga anstaltens ekonomi och giva den rikare liv och djupare rot i folkmedvetandet. Men endast det allra bästa är därvid gott nog. Platsens värdighet bör hävdas.
För friluftsskådespelet bör sceneriet inskränkas till vissa konkreta antydningar av skådeplatsens karaktär. Det hela blir en plastisk-oratorisk, särdeles diskret konstart. Liksom under Olympiska spelen, kommer då amfiteatern att lysa i rik flaggskrud och smyckad med grönt. Det börjar, när skymningen faller. Vårdkasar flamma åter på tornen. Festklädda skaror skrida genom parken till sina platser i amfiteatern. Dagens sista glöd vilar ännu kring torn och tinnar, men i bågar och valv ligga skuggorna svala. Här kan man tänka sig, drömma sig tillbaka till forna tiders Sverige. Vid sidoportarna stå gångna tiders män och kvinnor, högtidsklädda, förstenade, på sina murutsprång, från åtta gångna sekler, man och hustru, par efter par. Tigande blicka de ned på nutidens barn. Från murens lisener mysa i skymningen nattens smygande makter, tomtar, dvärgar och troll. Forntid talar till framtid. Och så länge Stadion står, så länge folket värnar sitt av och sina minnen, skall från arenans mitt till svenska män och kvinnor klinga svenskt språk och svenska toner. En gång årligen skall det nationella festspelets glada allvar fira en folklig högtid i den svenska ungdomens egen byggnad.
Även skolungdomens stora friluftsuppvisningar och defileringar kunna där äga rum, liksom vissa militärparader.
Vidare komma större sångarfester av nytt slag, samt folkfester och karnevaler. Och på vintern blir Stadion ispalats med skridskobanor i stålande elektrisk belysning. Rätt dirigerat i sådan riktning kommer Stadion att i rikt mått motivera och förränta de till dess uppförande anslagna knappa medlen. Det blir till gagn och glädje för hela nationen.
Stockholm i november 1911.
Torben Grut
