Så måleriskt föreställde sig arkitekten Torben Grut scenen vid Stockholms Stadion, solskensolympiadens högborg 1912. Denna nationalromantiska förening av Colosseum och Visby ringmur, sedermera kopierad i stadionanläggningarna i Amsterdam 1920, Berlin 1936 och Helsingfors 1952.
Vidare hade han tänkt sig att medaljörernas namn skulle förkunnas från de båda flanktornen ”med lursignaler och ropare” medan musiken skulle tuta och spela på ett av tornens altaner.
Men frågan är om vårdkasarna på de båda ”försvars-, vakt- eller signaltornen” (som Grut omväxlande kallade dem) någonsin varit tända. De rödmönjade eldgrytorna, som fortfarande står kvar högt däruppe, slåss numera om utrymmet med stora strålkastare. Inte Heller kan han ha varit inspirerad av den olympiska elden. Den infördes först vid Berlinolympiaden 1936.
Av Gruts skisser framgår att han länge tänkte sig två lägre och bredare torn som skulle avslutas med kopparklädda sadeltak. Först på ett sent stadium, då murarna redan var halvvägs uppe, fick han pengar till att föra en riktig modell av hela stadionanläggningen. (Vart har den tagit vägen?) Inte förrän då insåg han att tornen borde byggas högre, borglikt fönsterlösa och – i stil med porttornen på Visby ringmur – avslutas med krenelerade krön.
Klocktornet vi Lidingövägen saknar (till skillnad från den nya fondläktaren) hiss och de många trappstegen är tunggångna. Högst upp leder en knarrig gammal vindeltrappa av trä med farligt lågt räcke upp till själva krönet.
Ytterväggarna är slutna som på ett försvarstorn och i det närmaste utan murgenombrott. Åt söder endast gluggarna till de båda klockorna. Tornets yttre orientering är koncentrerad till honnörssidan. Där sitter den stora urtavlan i ärgad koppar, framställd i högklassigt konstsmide. I de svarta visarna – liksom urtavlan ritade av Grut själv – finns både sol och måne infällda.
Stadiontornet blev sovrum
Urverket är idag elektrifierat. De båda malmklockorna slår troget sina slag men hörs numera från gatans nivå endast vid minitrafik, dvs. nattettid och tidiga lör- och söndagsmorgnar.
Ljusgluggarna omges av två skulpturer som föreställer Ask och Embla – de första människorna enligt den nordiska mytologin.
Från en av de övre våningarna sträcker sig en vågrät flaggstång in över Stadion. Vågrät – det var viktigt menade Grut. Flaggan skulle kunna utvecklas helt. En donation till en kolossalflagga med lodrät stång som skulle placeras ovanpå tornet avböjdes vänligt men bestämt.
Föreningen med det långa namnet, dvs. Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, den institution som på sin tid byggde Stadion, har alltifrån olympia-året och för all framtid tillförsäkrats hemortsrätt i Klocktornet och det därmed sammanbyggda huset. Till en början hade man sina lokaler två trappor upp medan den tredje våningen med sina fyra rum under cirka 20 år utgjorde tjänstebostad åt ”förste vaktmästaren”, sedermera kamreren, Birger W. Nilsson med fru och fem barn. 1937 blev Nilsson chef för det då nybyggda Råsunda Fotbollsstadion. Därefter bodde Stadionchefen Olle Ekberg i våningen fram till 1980. De båda tidigare Stadioncheferna, Erik Bergwall och Tage Eriksson, hade sina tjänstebostäder i anslutning till västra tornet mot Lilljansskogen.
Olle Ekberg hade sitt sovrum i själva Stadiontornet. Här avlägsnade föreningen 1992 fyra linoleummattor och sex tapetlager och nyinredde lokalen till styrelserum. Nya tapeter från Lilla Knapersta på Långholmen krönta med bård, som kopierar en fris av Louis Masreliez från Haga-paviljongen. I rummet finns tavlor, statyetter, medaljer och andra ting som påminner om de enda olympiska spel där Sverige stått som segrare i nationstävlingen. Även de båda andra rummen är idag vackert inredda med montrar, tavlor och friliggande takbjälkar. Därtill kommer ett litet arbetsrum och ett kök.
Världsrekord i rekord
1994 satte man på tornets sydvägg upp en stor tavla som rekapitulerar samtliga de 79 världsrekord i friidrott som satts på Stockholms Stadion. Ett världsrekord i sig.
I bottenvåningen huserade AIK under åren 1928–1937 i lokaler som dessförinnan använts av Stockholms Allmänna Fäktförening. Numera används lokalerna av Djurgårdens IF, som på goda grunder betraktar Stadion som sin hemma-arena.
Två trappor upp hittar man Stockholm Fritids stadionkansli, som idag svarar för skötseln av den stora anläggningen. Där inrymdes tidigare pressrummet men också under en period ett embryo till ett idrottsmuseum, vars samlingar efter flera mellanlandningar återigen ligger nedpackade för att invänta en eventuell nyetablering i den 100-åriga Tennispaviljongen vid Fiskartorpsvägen.
I samma lokaler hade Stadion kontor och kassa jämte ett rum för stadionchefen.
Fyra trappor upp slutligen, hade under lång tid Stockholms Amatörförening, bildad 1890 och kring sekelskiftet en av Sveriges bästa idrottsföreningar, sina lokaler. Också IFK Stockholm fanns där under en tid.
Om du vandrar Sturegatan upp har du hela tiden Klocktornet i blickfånget – en fascinerande fondsilhuett, av Grut medvetet placerad snett i perspektivet längs gatan, så att man ser två tornsidor samtidigt.
Efter många års mörkläggning och på förslag ”från andra sidan Valhallavägen” återkom hösten 1994 fasadbelysningen av tornets södra och östra sidor. Gruts rödbruna, handslagna fasadtegel får i ljusskenet en extra vacker lyster.
