I år, 2025, är det 100 år sedan Svenska Dagbladets bragdmedalj började delas ut. Det är således den etthundraförsta medaljen som ska delas ut i december i år.
Den första medaljen fick friidrottaren Sten ”Sten-Pelle” Pettersson för sju SM-guld, landskampsbragder och världsrekord på 400 m häck. Under de kommande 34 åren skulle medaljen komma att erhållas enbart av manliga idrottare. Konkurrensen från de kvinnliga idrottarna var kanske inte så stor, men nog borde det ha funnits kandidater. Jag tänker bl.a. på Maj Jacobsson1 som 1930 satte världsrekord på 80 m häck, vann fem SM-guld i fri idrott (alla på nya svenska rekord), vann 80 m häck vid Kvinnornas Världsspel i Prag m.m. Att det i statuterna stod att medaljen skulle tilldelas en idrottsman kan möjligen haft viss betydelse. Det var först 1939 man kom fram till att den också kunde tilldelas en kvinna. Det året var en kvinna med i debatten, nämligen Sally Bauer som hade som första svenska kvinna simmat över engelska kanalen. Sven Selångers seger i backhoppningen i Holmenkollen vägde dock över.
Jane Cederqvist var först
Det var 1960 som den manliga hegemonin bröts genom att Jane Cederqvist fick medaljen för sitt silver på 400 m frisim vid OS i Rom och världsrekord på 800 m. Jane var bara 15 år och var därmed inte bara den första kvinnan att få medaljen utan hon är fortfarande den yngsta personen som har fått den.
Toini Gustafssons två guld vägde tyngst 1968
Även om isen nu var bruten var det inte med någon större frekvens på tilldelning av medaljen till kvinnor. När 50-årsjubileet infann sig 1975 hade endast ytterligare två kvinnor fått medaljen. 1968 fick Toini Gustafsson medaljen för sina två guld (5 och 10 km på skidor) vid OS i Grenoble. Det här året fanns det många kandidater till medaljen på den manliga sidan, kanske främst Jonny Höglin som överraskande vann 10 000 m på skridsko i samma OS. Men Toinis bragd vägde alltså tyngst. Toini gifte sig senare med 1962 års medaljör, Assar Rönnlund.
1972 belönades Ulrika Knape med bragdmedaljen för sitt guld i höga hopp och silver i svikthopp vid OS i München. Vi kan än idag höra TV-kommentatorn Toivo Öhmans glädjefyllda prat över denna ”underbara tjej”. Således hade tre kvinnor fått medaljen under 50 år.
De närmaste årtiondena innebar inga förändringar vad gäller diskrepansen mellan mäns och kvinnors tilldelning av medaljen. 1981 tilldelades orienteraren Annichen Kringstad medaljen för sitt individuella guld och som en av deltagarna i stafettlaget som också tog guld vid VM som gick i Schweiz.
Nästan 20 år efter Toini Gustafssons bragd i Grenoble var det 1987 åter dags för en kvinnlig skidåkare att tilldelas medaljen. Marie-Helene Westin, kanske mest känd som ”Billan”, vann 20 km vid VM i Oberstdorf. Jag själv var på en nordisk konferens och minns väldigt väl hur chefen för norska motsvarigheten till Migrationsverket kom in i möteslokalen blek om nosen. Han konstaterade torrt att det var en svenska som vunnit 20 km. ”Billan” fick dela medaljen med Tre kronor, som i Wien vann VM på ett märkligt sätt. Sverige var i det närmaste utslaget, men efter diverse protester och domstolsbeslut, som egentligen inte gällde det svenska laget, gick man vidare. Av de 13 jurymedlemmarna röstade åtta för att medaljen också skulle tillfalla Tre Kronor.
Fram till 1967 kunde ett lag inte få medaljen. Det fanns t.o.m. ett beslut från 1941 att det skulle vara så. Men 1967 kunde man inte stå emot längre och regeln ändrades i och med att de fyra bröderna Gösta, Sture, Erik och Tomas Pettersson (de tre yngre tog sig senare efternamnet Fåglum) vann VM-guldet i lagtempo i Holland. Därmed var lagbarriären bruten.
Fem kvinnor på 65 år
Det dröjde till 1991 innan medaljen igen tilldelades en kvinna. Detta innebär att fem kvinnor hade fått bragdmedaljen under de första 65 åren.
Under 1990-talet förändrades bilden i ganska stor utsträckning. Pernilla Wiberg fick bragdmedaljen för sin sensationella VM-seger i storslalom i Saalbach 1991. 1995 tilldelades Annika Sörenstam medaljen med motiveringen ”För oväntade och upprepade segrar som nådda med briljans och precision gett henne ställningen som damgolfens världsetta”.
Året därpå, 1996, fick Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson bragdguldet för sin seger i kanotens K2 500 m vid OS i Atlanta. Det är alltså inte en delad medalj utan en gemensam utnämning. Man betraktades som ett lag. Agneta och Susanne hade en tid varit mindre goda vänner, men vänskapen återvanns så småningom.
Skulle Ludmilas Bragdguld återkallas?
En av konkurrenterna om 1996 års bragdmedalj var Ludmila Engquist efter sitt OS-guld på 100 m häck. När hon upprepade segern vid VM i Aten året därpå, 1997, belönades hon med bragdmedaljen. P.g.a. att Ludmila som ryska tidigare hade varit avstängd för doping var tveksamheten i juryn stor att ge henne bragdguldet och ledamoten Tommy Engstrand lämnade efter beslutet juryn. När Ludmila senare erkände en ny doping i slutet av 1990-talet diskuterades om ett bragdguld kunde återkallas. Man kom fram till att det inte går.
Under 1990-talet nästan fördubblades antalet kvinnor som tilldelats bragdmedaljen. Men det var bara början av det som skulle komma under 2000-talet.
På 2000-talet tar kvinnorna över
Susanne Ljungskog fick medaljen 2002 för sitt sensationella VM-guld i cyklingens linjelopp i Zolder, Belgien. Hon upprepade segern året därpå i Kanada.
2003 vann Carolina Klüft VM-guldet i sjukamp i Paris. Vi kan fortfarande minnas hennes sista längdhopp efter två övertramp. Hon kunde ha gjort ett säkerhetshopp, eftersom ledningen i sammandraget var betryggande. Carolina satsade dock för fullt och klarade övertrampet med en cm. Det var ingen tvekan om att ge henne bragdguldet.
2005 tilldelades Kajsa Bergqvist bragdmedaljen efter sin seger i höjdhopp vid VM i Helsingfors. Segern var desto starkare med tanke på att Kajsa inför OS året innan drog av hälsenan.
Anja först med två Bragdguld
En dominans av bragdmedaljens tilldelning till kvinnor hade nu bara börjat. 2006 fick Anja Pärson medaljen efter sin seger i slalom i OS i Turin. Anja nöjde sig dock inte med detta. Året därpå, 2007, tilldelades hon medaljen efter att i Åre tagit VM-guld i Super-G, kombination och störtlopp. Anja blev därmed den första kvinnan att få bragdguldet två gånger. Enligt statuterna kan man inte få medaljen en tredje gång.
Skidskyttets första bragdmedalj tilldelades 2009 Helena Jonsson (ett år senare gift Ekholm) för sitt VM-guld i jaktstart. Det var stor konkurrens om medaljen, främst från andra kvinnor. Trots tidigare framgångar (t.ex. var Klas Lestander den första OS-segraren 1960) hade skidskyttet inte riktigt blivit så populärt som det är i våra dagar.
Den kvinnliga tilldelningen fortsatte 2011 då Therese Alshammar fick medaljen för sitt överlägsna VM-guld i Shanghai på 50 m frisim. Therese var nu 34 år och hon jävade därmed idén om att simmares pensionsålder var omkring 25 år (som sagts ovan var Jane Cederqvist 15 år när hon fick bragdguldet).
2012 tillföll bragdmedaljen Lisa Nordén för ”en serie bragder i tre delar med flera vanskliga lägen, vilka blev till guld” i triathlon. Lisa tog OS-silver i London. Differensen till guldmedaljören Nicola Spirig var endast nio tusendelar av en sekund och många ansåg att de borde ha fått dela guldet. Hon vann som sagt också VM, som var delat i flera tävlingar under året, detta år. Konkurrensen om bragdguldet var mycket stor med främst OS-guldmedaljörer i segling.
Damlandslaget i stafett på skidor tilldelades bragdguldet 2014 för sitt sensationella guld i Sotji. Laget bestod av Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén, Anna Haag och Charlotte Kalla. Vi påminns då och då om Charlottes närmast osannolika sistasträcka. Det blev och diskussioner om enbart Charlotte eller hela laget skulle få bragdguldet.
Året därpå, 2015, belönades Sarah Sjöström för sina VM-guld på 50 och 100 m fjäril och två världsrekord i Kazan Två år senare, 2017, blev Sarah den andra kvinnan att tilldelas bragdguldet för andra gången för VM-gulden på 50 och 100 m fjäril och 50 m fritt i Budapest. Dessutom tog hon silver på 100 m fritt. Sarah tycks också jäva påståendet att simmare når sin topp före 25-30-årsåldern. Om någon skulle kunna få bragdguldet en tredje gång vore Sarah, liksom stavhopparen Armando Duplantis, en het kandidat.
2018 tilldelades skidskytten Hanna Öberg bragdmedaljen för sitt sensationella OS-guld i distansloppet i Pyeonchang.
Orienteraren Tove Alexandersson fick bragdguldet 2019 för tre VM-guld i orientering i Östvold och två VM-guld i skidorientering i Piteå. Dessutom vann Tove världscupen för sjätte året i rad.
Om än tillsammans med två män (Peder Fredricson och Henrik von Eckermann) fick Malin Baryard Johnsson bragdmedaljen för OS-guldet i hästhoppning i Tokyo 2021. Ett ”udda” år för olympiska spel, men de flyttades fram p.g.a. pandemin. Malin red på Indiana, Peder på All in och Henrik på King Edward.
14 kvinnor och 12 män hittills under 2000-talet
Detta innebär att bragdmedaljen under 2000-talet hittills (2000-2024) tilldelats kvinnliga idrottare 14 gånger (männen 12 gånger), vilket kan jämföras de nio gångerna under de första 75 åren. Det är uppenbart hur stark den kvinnliga idrotten i Sverige är idag.
En ytterligare aspekt på förhållande mellan kvinnor och bragdguldet kan vara sammansättningen av jurymedlemmarna som ska utse medaljören. De första tre åren fick allmänheten rösta (som för Jerringpriset idag), men efter att seglaren Sven Salén röstades fram 1927 ändrades detta till att en jury inrättades. Från 1928 bestod juryn av enbart av män som främst var framstående idrottsledare.
Den första kvinnan som fick en plats i juryn var dåvarande GHI-rektorn Stina Ljunggren som valdes in 1978. Toini Gustafsson trädde in i juryn 1982. Antalet kvinnor i juryn utökades succesivt under 1990-talet, vilket i stort gick hand i hand med att antalet kvinnor tilldelades bragdmedaljen. Det återspeglas av att juryn idag innehåller flera kvinnor som tidigare varit aktiva inom idrotten. Svenska Dagbladet har som avsikt bl.a. att fler kvinnor ska väljas in i juryn.
- Finns med på SCIF:s och Stockholms stads Walk of Fame. ↩︎
Författare:
Hans Rosenqvist.
”Hur som helst är jag en 80-årig jurist som i stort sett hela yrkeslivet har arbetat med invandrarfrågor ur polisens perspektiv. Idrottsintresset kom tidigt i uppväxten i Eskilstuna (tänker ibland på forbollsderbyna mellan IFK och City i div. II Svealand som lockade 20.000 till Tunavallen). Av någon anledning lärde jag mig alla bragdmedaljörer i mogen ålder och jag kan alla 100 än idag.
Någon karriär som idrottsman blev det inte för min del, men jag har spelat fotboll på pojknivå bordtennisesset Kjell Johansson (som var mycket duktig även där). Under studietiden i Uppsala var jag lagledare för det unika handbollslaget IF Trikadien i dåvarande div. II. Den föreningen, som grundades av bl.a. Magdalena Anderssons pappa, är värd sitt eget kapitel.Som intresserad förälder var jag förstås lagledare i sonens knattelag i fotboll och även involverad i dotterns lag.”
