För SCIF var det först och främst Walk of Fame som var i fokus. Tre spjutkastare med världsrekord satta på Stadion var föremål för uppvaktning men också diverse historier där den ena försökte överträffa den andra. Något som uppskattades av publiken.
Klockan ett på söndagens samlades ett antal förväntansfulla ”stenmottagare” med släkt och vänner samt en del övriga intresserade framför Musikhögskolan.
Rajne Söderberg, ordförande, hälsade alla välkomna och berättade lite kort om föreningens bakgrund, inte minst kopplat till byggandet av Stadion. Han gjorde det både på svenska och engelska då ambassadörerna, llze Ruse, Lettland och Samantha Job, Storbritannien, var på plats. Lite kuriosa att bägge förstod även den svenska delen.
Därefter vidtog presentationerna av världsrekordhållarna. För detta stod som vanligt en påläst, Jens Lind. Erik ”Målarn” Lundqvist som var först ut var det kanske lättast att hitta historier om då det finns en bok om honom, ”Spjutkastaren från Grängesberg”. På plats var författaren, Olle Backman. Det var även Eriks son Don som stolt visade upp guldmedaljen från OS i Amsterdam 1928. Efter OS-guldet var det ett stort hyllningståg för Erik både i utlandet och i Sverige, med mycket firande. Något som enbart gjorde Erik generad, det var inget särskilt med den där guldmedaljen. Det tycker dock vi åskådare som fick se den i händerna på en stolt son.
Näst i tur var Jānis Lūsis, en gudabenådad kastare, vars son Voldemars var på plats. En riktig spjuktastarfamilj, mamma Elvīra Ozoliņa, vann OS-guld i Rom 1960 och Voldemars själv har deltagit i OS. Jānis satte sitt världsrekord i juli 1972 med 93,80. Givetvis brakade jublet loss på Stadion då men det gjorde också ett åsk- och regnväder som gjorde att de följande kasten hamnade på en mer måttlig längd. Jānis tävlade för Sovjetunionen men är ju från Lettland, något som han alltid hedrade och var stolt över. Han var en fin ambassadör för sporten och var bl.a. i Sverige och tränade lovande kastare.
Slutligen var det Steve Backleys tur. Steve var på plats tillsammans med sin fru Jacqueline. Han satte sitt världsrekord på DN-galan 1990 med 89,58. En gala som Rajne då var chef över och det var många små historier som utbyttes mellan Steve och Rajne. En handlade om att Steve var förgrymmad på att utrymmet för uppvärmning av naturliga skäl är lite sparsamt vid Stadion. Trots detta satte han rekord. Den som fråntogs rekordet var Patrik Bodén som hade innehaft det i exakt 100 dagar.
Anders Borgström, känd friidrottsprofil, och Kenth Eldebrink, bronsmedaljör i OS, var också med och bidrog med lite historier.
Sällskapet begav sig sen över till Lidingövägen utanför Stadion där de tre stenarna avtäcktes en och en till en fanfar med följande fotosessioner. Ett mingel med förfriskningar vidtog uppe i Klocktornet innan läktarna skulle intas för en hejdundrande friidrottskväll.
För Rajne och styrelseledamoten, Remy Nilson, väntade ytterligare ett viktigt uppdrag. Spårvägen friidrott skulle få ta emot sitt pris på 100 000 kronor för Inspirerande Idrott. Det fick ordentlig uppmärksamhet ute på Stadions matta inför 10 000 åskådare. Klubbchefen, Kent Claesson, och släggkasterskan, Rebecka Hallerth, fick ta emot prischecken, ett diplom och stora applåder. Föreningen stoltserar bla med 421 SM-guld i friidrott. Snacka om att man över många år har bidragit till att aktiva har uppnått hög internationell nivå.
Kvällen avslutades ju som alla vet med ett ordentligt fyrverkeri!! Europa- och världsrekord, det senare kommer ju att föräras en sten på Walk of Fame, men det får vänta, sagan om Duplantis är inte avslutad. Kanske kan Anders Almgren också nå världsrekordtider en dag? Behöver putsa sitt rekord med ca 8 sekunder!
