Positiva känslor för att det är mycket bra att kostnadsaspekter av idrottsutövande tas upp och diskuteras. Å andra sidan känslan av att det är ett lite märkligt angreppssätt att utse landets fotbollsakademier som symbolen för ökande kostnader inom idrotten. Rapporten visar helt korrekt att det generellt blivit dyrare att idrotta. Och det ÄR verkligen ett problem att plånboken alldeles för ofta avgör vilka barn och ungdomar (vuxna också för all del) som kan utöva olika idrotter.
Den givna följdfrågan blir förstås varför det har blivit dyrare? På detta finns förstås svar på såväl makro-som mikronivå. Det har även blivit dyrare att handla mat i livsmedelsaffären, gå på bio, teater eller restaurang. Skälet till detkan handla om allt från omvärldsfaktorer, inflation och olika makroekonomiska fundamenta som dagligen påverkar oss alla. Naturligtvis påverkas även idrottsförbund och förening ar av den samhällsekonomiska utvecklingen i stort. Den som vill fördjupa sig i den frågan kan läsa intervjun med SOK:s analytiker Anton Kalén i nummer 3-2025 av I&K.
Kortversionen är där annars att inflationen har gröpt ur idrottsförbundens anslag som nu varit oförändrade i ett antal år. Värdet på en miljon kronor för ett förbund har på några år urholkats till cirka 600 000 kronor. Resor, hotell rum, utrustning och andra kostnader har ökat samtidigt som anslagen inte har inflationsskyddats. I avsaknad av höjda anslag behöver förstås förbund och klubbar se till att själva öka sina intäkter. Det kan bland annat ske genom ökad sponsring, att arrangera cuper och tävlingar – och/ eller via höjda medlems- och träningsavgifter för såväl vuxna som barn. Den här typen av faktorer tas också upp på ett förtjänstfullt sätt i rapporten.
Problemet, som jag ser det, uppstår då man i nästa steg vill leda i bevis att det är fotbollsakademierna i landet som är motorn bakom de ökade kostnaderna i svensk barn- och ungdomsidrott. Nyckelorden i denna process är enligt författarna professionalisering, tidig selektering och kommersialisering. Det handlar bland annat om att ungdomstränare går från att vara ideella till att bli anställda. Och att en sådan utveckling verkligen skett råder det inga tvivel om – åtminstone i ett antal större och möjligtvis även vissa medelstora föreningar. Men är det en professionalisering som också lett till drastiskt ökade kostnader för utövarna? Svaret, förklarar författarna helt korrekt, är att det kan finnas stora skillnader mellan dels olika idrotter (71 idrotter sorterar under Riksidrottsförbundets paraply), men även mellan olika platser i landet. Att det generellt är dyrare att leva i storstäder kontra på landsbygden gäller även när det kommer till ungdomsidrott. En tabell i rapporten visar att medlems-och träningsavgifterna för 15-åringar i genomsnitt är 1 517 kronor per år på landsbygden (12 föreningar), 2 704 kronor i medelstora städer (20 föreningar) och 4 189 kronor i storstäder (16 föreningar). Så visst finns skillnaderna där, men de kostnaderna är ändå på en nivå som gör det rimligt även för unga från lägre socioekonomiska grupper att vara med.
VAD SOM DÄREMOT verkligen kan få kostnaderna att skena – i vissa idrotter – är utrustningen. Ishockeyn brukar där nämnas som ett exempel och alla som någon gång varit inne i en sportaffär vet att ishockeyutrustning är väldigt dyr. Det finns en medvetenhet inom ishockeyn att detta utgör ett pro blem och olika modeller med lånesystem har införts. Andra sporter som är dokumenterat dyra att utöva är exempelvis segling, ridsport, tennis och golf. I idrotter som dessa är det en uppenbar utmaning när det gäller såväl bredd som elit (talangpoolen följer ju inte den socioekonomiska nivåindel ningen). Fotbollen hör på det stora hela inte till kategorin idrotter som är dyra att utöva. Det vet jag av egen erfarenhet efter ett helt liv med sporten både tidigare som spelare och senare i livet som förälder, och även ledare, till ett barn som spelade i IFK Lidingös och Djurgårdens fotbollsakademier. Just det är ju också ett av huvudskälen till att fotbollen är vår överlägset största folksport både när det gäller bredd och elit. Mellan åren 2019-2024 ökade fotbollsdeltagandet på ungdomssidan med 23 procent – medan övriga idrotter i princip stått stilla. Det hade naturligtvis inte skett om medlems- och träningsav gifterna varit orimliga. I utrustningsväg är allt som behövs ett par fotbollsskor och benskydd. I rapporten tas även cupspel, vid sidan av det ordinarie seriespelet, upp som en ytterligare kost nad. Men talar man där om de större akademierna, som enligt rapporten ska driva kostnaderna, så är det inget som drabbar familjerna till de ungdomar som spelar där. Elitklubbarna åter investerar de pengar som kommer från försäljning av de egna akademispelarna genom att anställa tränare samt åka på cuper och träningsläger. Det i sig är naturligtvis ett exempel på en kommersialisering. Men utan den hade spelare som Alexander Isak, Taha Ayari med flera inte kunnat erbjudas den utbildning som tagit dem dit de är i dag.
ELLER FÖRRESTEN, DET hade faktiskt kunnat finnas en alternativ väg till det kommersiella spåret åtminstone vad gäller tränardelen. Den skulle kräva att våra politiker vore beredda att satsa en ”Handslags-miljard” (eller varför inte två…) – inte på tillfälliga projekt utan på att öronmärka resurser till att anställa en massa tränare i idrottsförbunden. Då får man en professionalisering av tränarkåren (och det får väl ändå anses som positivt – eller?) – utan kommersialisering. Idén är inte min utan Peter Reinebos, SOK:s förre sportchef. I denna modell ingår då även att duktiga elittränare får i uppdrag att internutbilda ideella tränare i föreningarna. På så sätt höjs kompetensen både på bredd- och elitnivå. Dessutom skulle då behovet av att köpa externa träningspass från kommersiel la aktörer minska eftersom skickliga tränare då kunde erbju da individuell träning inom klubbens ramar. Det skulle bli en rättvisereform eftersom plånboken då inte skulle avgöra vilka som kan få extraträning. Den idelogiska konflikten mellan idrotten som ett hälso verktyg kontra tävlingsidrott har historiska anor i Sverige som sträcker sig ända till fejden mellan Per Henrik Ling och Viktor Balck. Den förre var emot tävlingsmomentet och ansåg att hans gymnastikövningar enbart handlade om hälsa och inte om att jämföra prestationer. Den senare verkade för tävlingsidrott och var med och grundade de moderna olympiska spelen. Idrott utan tävling var ”dött”, enligt Balck. Att antologin ”Den allvar samma leken” går i Lings fotspår råder det inga som helst tvivel om. Ifrågasättandet av en mer professionaliserad ungdomsidrott löper som en röd tråd genom hela boken. Citatet nedan är från ett av kapitlen: ”Även om idrottens mest dominerande logik – tävling, rangordning och prestation – är starkt rotad även i barn- och ungdomsidrotten menar vi att den är möjlig att utmana.” Tydligare än så kan det väl inte skrivas. Men, funderar jag då jag läser rapporten, är det verkligen forskarens roll att driva ideologiska kampanjer? Borde inte en statligt beställd rapport vara mer objektiv i sin utgångspunkt i en fråga där det historiskt har funnits skilda ideologiska ingångar?
Christian Carlsson, 2026
