– Det man gör ofta blir man bra på. Konstaterandet kommer från Per Nilsson då vi träffar honom för ett samtal om talangutveckling i en svensk kontext.
-Ja, jag tycker faktiskt att man ofta glömmer bort det i diskussioner om talang- och spelarutveckling. Det uppstår lätt i dagens professionellt präglade och ambitiösa barn- och ungdomsidrott en känsla av att om mitt barn är aktiv i en verksamhet där man tränar 3–4 gånger i veckan så kommer han eller hon att ha riktigt goda möjligheter att bli en toppidrottsutövare. Men det blir man högst sannolikt inte, säger Per Nilsson. Det är så mycket mer som behöver falla på plats.
Utsikten från rektorsrummet är formidabel för en idrottsälskare. På ett snöinklätt Östermalms IP susar skridskoåkare fram över isen. Till vänster ser vi klassiska Tennisstadion – Per Nilssons egen favoritsport som han utövar flera gånger per vecka. Den svenska motionsidrotten verkar leva och frodas – även om forskningen länge varit tydlig med att det främst gäller i de högre socialgrupperna.
När målsättningar för svensk idrott ska diskuteras och de idrottspolitiska målen ska uppfyllas är det viktig att vara tydlig och göra vissa distinktioner, menar han.
-Att utveckla en talang och att få så många som möjligt att stanna kvar inom idrotten – det är två skilda saker. Det ena är ett elitperspektiv och det andra ett folkhälsoperspektiv. Men säger man så blir ansvariga inom idrotten ofta ängsliga och säger att bredd och elit hänger ihop. Och det stämmer, elit och bredd påverkar varandra, så är det. Men sedan uppstår en slags tankevurpa, säger Per Nilsson och slår ut med händerna.
Vad är det då för tankevurpa han kan avslöja på andra sidan av denna lilla cliffhanger? Jo, det handlar om att man inte kan ta för givet att det ena direkt leder till det andra. Så är det inte. Att bredd per automatik leder till elit. Det måste till en hel del andra saker också, vilket ofta inte diskuteras enligt hans uppfattning. Han poängterar även att det omvända – att elit ger bredd – det sker inte heller av sig själv.
10 000-timmarsregeln och allsidighet versus specialisering
Talangidentifiering och talangutveckling är två områden som ofta väcker starka känslor i den svenska debatten. Inte sällan ligger grundmurade ideologiska övertygelser i botten.
-Det blir lätt polariserat mellan olika synsätt. För egen del har jag inget behov av att säga: ”Jag har rätt och du har fel”. Det är tyvärr ganska vanligt i de här diskussionerna. Man slåss för en universallösning. Låt i stället den praktiska erfarenheten och nyfikenheten att prova nya vägar möta en akademisk metod, och så får den dialogen vägleda oss, tycker jag, och sedan ser vi vart vi hamnar. Min önskan är att tillföra ett nytt synsätt och vissa perspektiv som jag tycker är outtalade eller förbisedda och som jag själv tycker är viktiga i sammanhanget.
Att det förmodligen inte räcker med 3–4 träningspass i veckan för att nå världseliten, i någon idrott, är en utgångspunkt som för övrigt ligger nära professor Anders K. Ericssons så kallade 10 000-timmarsregel. Men det finns, menar Per Nilsson, även anledning att fundera över andra frågor och saker i den pågående svenska idrottsdebatten. En sådan rör den klassiska frågan om allsidighet versus specialisering – där vissa röster menar att utövande av flera idrotter i unga år ger en bättre sportslig utveckling.
-Men är det säkert? Det beror på hur man menar. Låt oss jämföra med andra områden i vår vardag. Blir man bättre på att läsa genom att räkna? Sannolikt inte. Blir jag bättre på tennis om jag spelar fiol? Kanske inte heller. Blir jag bättre på tennis om jag spelar tennis? Ja, det blir jag definitivt.
Det finns gott om studier som ger ett starkt stöd för både ”den svenska modellen” och ”specialiseringsspåret”. Professor Mark Williams från Loughborough University har exempelvis konstaterat att ”Specificity is king”. I sin forskning på Premier Leaguespelare i fotboll kunde han visa att de som nådde toppen hade tränat väsentligt mycket mer än de som senare hamnade i lägre divisioner. Men en intressant notering var att majoriteten av spelarna i studien hade tränat ungefär lika mycket i sina akademier. Skillnaden var att Premier League-spelarna därutöver hade tränat minst lika mycket fotboll på egen hand. Om dessa timmar bestått av privatträning eller spontanfotboll – eller kanske både och – får vi här låta vara osagt. Men väldigt mycket fotbollsträning blev det hursomhelst.
Men det är som sagt inte enbart antalet träningstimmar som kommer vara avgörande för vilka som kommer nå elitskiktet. Per Nilsson betonar också vikten av perspektiv och pedagogik är viktigt. ”Master learning” eller ett utvecklingsperspektiv är ett framgångsrikt undervisningskoncept som tangerar Anders K. Ericssons ”Deliberate practise”.
-Det är sällan man pratar om att på vilket sätt man vill utveckla talanger. Det behövs enligt mitt sätt att se det ett utvecklingsperspektiv där fokus är riktat mot själva lärandet. Ett fokus på att bli lite bättre dag för dag. Ledande i ungdomsidrotten måste vara det långa perspektivet – inte matchen eller tävlingen på lördag. Det sättet att tänka tycker jag behöver prägla verksamheten i större utsträckning, inte minst inom lagidrotterna.
Men även i en utvecklingsorienterad miljö kommer det alltid – och då är vi inne på talangidentifiering – vara väldigt svårt att avgöra vilka som i slutändan kommer ta sig hela vägen till toppen och vilka som får en utvecklingskurva som planar ut. Det är omöjligt att i förväg säga vem som blir bäst och utvecklingskurvan ser olika ut för alla individer. Förutsättningarna för att en individ ska nå sitt tak är dock, menar Per Nilsson, alltid bättre med ett mer långsiktigt perspektiv i träningsvardagen. Om den nuvarande svenska idrottsmodellen är framgångsrik – givet att det överhuvudtaget finns en sådan vilket vissa menar att de inte gör – eller inte går att diskutera.
-Truls Möregård till exempel argumenterar i sin nya bok ”Tänk som Truls” att han inte har följt den modell som rekommenderas i Sverige utan snarare följt specialiseringsspåret. Några forskare skulle kanske ändå hävda att han sannolikt varit mer allsidig än han själv tänker. I boken berättar Truls att han också spelade en del fotboll – men slutade för att han tyckte bordtennis var roligare. När det gäller specialiseringsspåret så kan man konstatera att det inte varit speciellt populärt i den allmänna debatten, men likväl har det visat sig kunna vara en effektiv väg till framgång. Problemet med tidig specialisering är att en sådana satsningar i litteraturen påtagligt kunnat kopplas till olika mindre önskvärda ”biverkningar” och osunda relationer mellan ledare och aktiva.
Föräldrarfrågan
En annan fråga som ofta diskuteras i barn-och ungdomsidrotten är föräldrafrågan. Forskning, bland annat från Karlstad Universitet, har tidigare visat att barn i vissa idrotter upplever en – uttalad eller outtalad – press från sina föräldrar. Samtidigt finns det också gott om exempel – Duplantis, Anna Lindberg Knape för att bara nämna ett par – där samarbetet tycks ha fungerat alldeles utmärkt.
-Det är ju exempel på utövare som inte alls liknar den systemspecialisering som vi brukar förknippa med rumänska gymnaster eller unga ryska och kinesiska toppidrottare.
Att diskutera talangutveckling är lite som då man öppnar de ryska trädockorna Matrjoska. Öppnar man en frågeställning så dyker en ny genast upp. En fråga väcker en ny. Till saken hör att också Riksidrottsförbundet inom sitt paraply härbärgerar 72 idrotter. Receptet för att bli bra i den ena gäller nödvändigtvis inte i den andra. Det kan vara stora skillnader i ekonomiska förutsättningar, antalet utövare av sporten eller hur de fysiologiska, psykologiska och motoriska kravprofilerna ser ut. Med det sagt, i Per Nilssons favoritsport tennis var Sverige en gång en världsmakt. I dag återfinns inte en enda svensk på topp 100-rankingen i världen. Vad var det egentligen som hände?
-Jag tror att finansmannen Christer Gardell och tennisakademierna med flera har en poäng när de säger att sportens krav har förändrats och att svenska tennistalanger har tränat och tävlat för lite på hög internationell nivå. Nya utmaningar hanteras sällan bra med gamla recept. Tennisen är också som flera andra sporter en idrott som har flera utgångspunkter för utövandet.
– En tennistränare från en av Stockholms ”finare” förorter sa en gång till mig att många säkert tror att det där finns bra förutsättningar för att driva en avancerad tennisakademi. Men, fortsatte tränaren, det är ingen som är intresserad av att barnen ska bli världsstjärnor. Här ser man ofta tennisen som en social tillgång, en nöjsam aktivitet som ger fysisk rörelse, social samvaro och ett nätverk. Sant eller ej, men bra i tennis blir man genom att spela mycket tennis med god vägledning i den egna utvecklingen, säger Per Nilsson.
Text: Christian Carlsson
