Dubbla karriärer och elitidrottssatsning

Kent Lindahl, ansvarig för RIU-EVL-systemet på Riksidrottsförbundet. Det börjar närma sig deadline för antagningar till olika universitetsutbildningar. Rimligtvis finns det nu ett stort antal unga elitidrottare som funderar över sin framtid. Ska de gå ”all in” på sin elitidrottskarriär eller ska de halvgardera genom att kombinera idrottssatsningen med studier – en så kallad dubbel karriär? Har du något budskap att skicka med till dem?

Jag tycker att man ska betrakta en elitidrottssatsning som en professionell helhet och då behöver de dubbla karriärerna integreras i vår prestationsmodell. Det är enligt mig ett modernt sätt att se på elitidrott.

I&K: Vad säger du till de som anser att man måste gå ”all in” om målet är att nå internationell nivå i en idrott?

Hundra procent elitidrott är en norm som funnits länge, inte bara i Sverige. Och visst finns det enskilda individer som väljer att hoppa av gymnasiet för att satsa allt på sin idrott. Men att göra det från 15 års ålder tills man fyllt 35 kan vara en skör tråd. Du ska också finna mål och mening i din vardag vecka ut och vecka in, månad efter månad, under alla dessa år. Det är ett vägval som också har sina risker.

I&K: Vilka risker är det främst du tänker på?

-Det finns ett antal frågetecken kopplade till sådana satsningar. Hur många klarar till exempel av att satsa allt på en elitkarriär under så lång tid? Hur många ramlar ur på vägen i olika selektionsprocesser eller på grund av skador? De flesta har dessutom väldigt osäkra inkomster och då gör det skillnad om man kan bygga sin satsning på en bredare plattform.

I&K: Du förordar med andra ord att man i stället för att teckna den där högriskaktien väljer ett tryggare alternativ med en säkrare avkastning?

Ja, jag tänker att i Sverige ska en satsning på elitidrott inte kräva att unga människor riskerar att sätta sin framtid på spel. Vi har en konkurrensfördel i detta att utveckla hela människan. Det är min övertygelse att det leder till både personlig och sportslig utveckling. Att jobba med en sådan helhetssyn rimmar mycket väl med idrottsrörelsens människosyn och värdegrund.

I&K Hur tycker du att den svenska modellen för dubbla karriärer (DK) utvecklat sig på senare år? Finns det vissa idrotter som nått längre än andra på området?

De förbund som av tradition varit stora inom RIG-systemet (Riksidrottsgymnasium) har ofta nått långt inom RIU-EVL-systemet (Riksidrottsuniversitet och Elitidrottsvänliga Lärosäten, reds.anm). Där återfinns till exempel skidor, orientering och friidrott som länge haft möjligheten att ha anställda tränare på ett stort antal orter. För de förbunden har DK-systemet blivit en viktig del i deras talangutveckling.

I&K: Och lagbollidrotterna, hur engagerade är de i olika frågor kring dubbla karriärer?

Ishockeyn har nog kommit längst där. Man har nästan byggt ett eget RIG-system inom ramen för det nationella idrottsutbildningssystemet (NIU). Det finns också ett nätverk med representation från spelarföreningen, de olika ligorna, SF, RF och även någon person från SOK/SPK som har regelbundna möten där man driver DK-frågor. Fotbollen är nu på gång med ett motsvarande upplägg.
I nästa vecka är jag själv och Peter Martinsson från fotbollens spelarförening inbjudna för att prata om dubbla karriärer på en sportschefsträff hos Svensk Elitfotboll (SEF). Det är mig veterligt första gången man lyfter de här frågorna på en sportchefsträff. Jag tycker att det är mycket glädjande att både ishockeyn och fotbollen, våra två största kommersiella idrotter, nu har börjat utveckla sitt DK-system.

I&K: Du har själv en lång bakgrund inom svensk basket. Hur har ni tagit er an DK-frågorna?

Svensk basket jobbar aktivt med dubbla karriärer. Faktum är att utan DK-systemet så skulle nog basketligan dam och herr kollapsa. I dagsläget är det på sin höjd ett par utländska importer och några landslagsspelare som kan erbjudas heltidskontrakt av klubbarna. I övrigt så bygger allt på att det går att kombinera spelandet med studier eller arbete. Det finns ett stort intresse för hur man vidare ska kunna utveckla formerna för ett RIU/EVL-samarbete men framför allt inom kombinationen elitidrott och arbete.

I&K: Vi talar här nu om två olika utbildningsnivåer – den gymnasiala och universitetsnivån. Vi börjar med gymnasienivån, vilken betydelse bedömer du att den har i dag för talangutvecklingen i svensk idrott?

Ett flertal idrotter har genom samarbetet med utbildningssystemet tagit del av skolans miljöer och resurser. På så sätt har man skapat fantastiska förutsättningar för både träning och utbildning inom ramen för ämnet specialidrott. Så på den gymnasiala nivån fyller de dubbla karriärerna en otroligt viktig del i många förbunds system för talangutveckling.

I&K: Vad finns då att säga om betydelsen av RIU-EVL-systemet?

För RIG-systemet har vi statliga bidrag på 46 miljoner kronor per år. Det är pengar som idrotten inte skulle kunna generera själva. Något motsvarande statligt stöd finns inte på RIU-EVL-nivån.

I&K: Försöker ni från RF:s sida göra något åt det? Har ni till exempel kontakter med Socialdepartementet i den här frågan?

Ja, frågan är lyft och kommunicerad. Riksidrottsstyrelsen betonade på ett möte innan jul vikten av att få till ett statligt stöd för RIU/EVL. I år passerar RIU/EVL-systemet över 1 100 elitidrottande studenter och till hösten kommer 24 lärosäten att vara involverade i verksamheten. Vi har nyligen också lyft socialförsäkringsfrågorna så att fler ska kunna ges möjligheten att satsa fullt ut och där kan de dubbla karriärerna vara en del av en sådan satsning.