Zlatan sa en gång att han njuter av att se honom få ont i magen. Men Olof Lundh har aldrig varit rädd för att kritisera eller granska makthavare – vare sig det handlar om stora idrottsstjärnor, förbundspampar eller mäktiga idrottsorganisationer. Vi hoppas ni kan ta er tid att läsa en längre intervju med den ständigt aktuella Olof Lundh, den andra stipendiaten för Idrottslig kulturgestaltning. Hans sätt att bevaka idrotten är viktig även för vår idrottshistoria.
Teknikutvecklingen i branschen
När han började sin karriär på 1990-talet fick han ringa in artiklar till tidningen Göteborgsposten. Det var en annan tid innan den teknologiska utvecklingen sköt fart på allvar och förändrade yrkesrollen. Hur är det egentligen – var det bättre förr?
-Det som var bra förr var att tidningarna hade mer resurser. Man kunde lägga ner mer tid på artiklar. Det gick att kontrollera fler saker och därför blev det helt enkelt mindre fel. Antalet gatekeepers var också större jämfört med i dag.
SCIF: Tempot i branschen är dessutom något helt annat 2024 jämfört med då, inte minst på grund av den teknologiska utvecklingen. Vad tänker du om den förändring som yrket har genomgått?
-Jag har snart jobbat 30 år i yrket. Det är ju en enorm utveckling som skett. Jämfört med då jag började är det som natt och dag. Då, när jag följde landslaget, behövde jag lämna en eller två texter. Sedan var det inte mer. I dag är det ett ständigt flöde av nyheter och bevakning. Det finns sociala medier och förbund och klubbar publicerar också en hel del material.
SCIF: Och nästa steg i teknologiutvecklingen är ju redan påbörjad – jag tänker förstås på AI som många menar kommer att innebära att arbeten försvinner i olika branscher. Har du funderat något över hur AI kommer påverka sportjournalistiken?
-Det är klart, över tid kommer ju AI-kapaciteten att bli bättre. Så kallad robotjournalistik runt fotbolls- och ishockeymatcher har funnits länge. Enklare matchrapporter kommer säkert kunna skrivas med hjälp av AI.
SCIF: Kan du se något positivt för journalistiken med den pågående AI-utvecklingen?
-I den bästa av världar kommer den bidra till att frigöra resurser för att göra en annan, mer avancerad journalistik. Men att AI på något sätt ska kontakta personal på Svenska Fotbollförbundet och där rapportera om ett utbrett missnöje bland personalen, det har jag svårt att se. Den typen av journalistik tror jag inte att AI kommer att kunna ersätta. Men jag kan ha fel, man ska inte vara för säker.
Sportjournalistikens ekonomiska kris
SCIF: Din bedömning är att AI, åtminstone i det korta perspektivet, inte utgör något omedelbart hot mot sportjournalistiken. Däremot ser du andra påtagliga hotbilder – berätta!
-Ja, på kort sikt är jag mer oroad över att affären kring sportjournalistik helt enkelt är för dålig. Betalningsviljan är för svag. Aftonbladet, som är störst, kommer säkert att överleva. Kanske kommer även nischade publikationer och sajter överleva ett tag till. Men för andratidningarna på olika orter kommer det bara att bli tuffare. Att få betalt för en mer granskande journalistik tror jag kortsiktigt utgör ett större hot än AI. Faktum är att jag är rätt orolig för framtiden.
SCIF: Vad är det de ser som oroar dig mest?
-Att det bara blir tuffare och tuffare att få det ekonomiskt att snurra runt. Färre anställda tvingas göra allt mer. Det har även blivit allt svårare att få access till de som tar besluten i olika sammanhang. Jag känner mig orolig eftersom jag tycker att idrotten är ett så stort och viktigt område som behöver bevakas. Det är många människor som berörs och många gånger handlar det även om stora värden då kommuner och näringsliv exempelvis bygger idrottsanläggningar.
SCIF: Vi gör den här intervjun i TV4-huset. Hur ser de ekonomiska förutsättningarna ut för dig och dina medarbetare?
-Av tradition har sporten alltid haft resurser till att resa och bevaka olika turneringar och mästerskap. Jag skulle säga att det blivit tuffare överlag, inte bara här utan överallt. Allt har blivit dyrare. Inflationen och kronans svaga ställning påverkar förstås. Man måste prioritera. Vi och andra stora redaktioner vill förstås bevaka herr- och damlandslaget i fotboll. Sedan har vi Hammarbys damer som spelar i Champions League och på herrsidan har vi rekordmånga lag i europaspelet. Då kanske man inte kan åka på allt, utan blir tvingad att prioritera.
SCIF: Hur märker du mer som chefredaktör för TV4:s Fotbollskanalen av det ansträngda ekonomiska läget?
-Vi måste som alla bevisa vårt kommersiella värde genom att bland annat sälja prenumerationer och annonser. Då jag började på 1990-talet var det mer vattentäta skott mellan redaktion och annonsavdelning. Det är det inte på samma sätt i dag. Men det behöver egentligen inte vara någon fara. På ett sätt kan det vara rätt nyttigt för oss journalister att förstå att om vi inte får in pengar så kan vi inte heller bedriva journalistik. Samtidigt vill jag betona att vi inte bara kan fokusera på hur många visningar olika artiklar får eller hur mycket annonsintäkter de inbringar.
SCIF:Det där är alltid en känslig balansgång. Hur har ni resonerat kring de avvägningarna?
-Vi hade kunnat tjäna mer pengar om jag i våra poddar till exempel annonserat att ”I helgen är det Premier League och det går att göra en massa spännande betting på det fantastiska spelbolaget X”. Så jobbar man i dag i många större poddar. Men vi har sagt att vi inte kan göra det. Det kommer ofta frågor som ”Kan inte Olof läsa in det där?”. När vi då tackar nej kan reaktionen bli: ”Okej, men då går vi till podden Y i stället för där gör dom gärna det.” Det blir lätt en massa sådana frågeställningar man hamnar i.
Det nya medielandskapet
I det nya medielandskapet återfinns – utöver de traditionella medierna – en rad aktörer som åtminstone till formen använder sig av den journalistiska arbetsmetoden. Men det finns också uppenbara skillnader i arbetssätt. Frågan lyder – vem är egentligen journalist?
-Det är en högst relevant fråga. Personligen tycker jag inte att man är journalist om man tar anställning i en klubb eller ett förbund och jobbar med kommunikation. Det finns ett slags mellanland där man ”skapar innehåll” men kanske inte är journalistiskt ansvarsutkrävande på samma sätt. Många poddar kan nog räknas in i den kategorin. Men dom fyller ändå en funktion. Det kan vara supporterpoddar där man bevakar sina klubbar och ställer frågor. Men dom är inte journalister på samma sätt känner jag.
SCIF: Så vad krävs då för att vara journalist anser du?
-För mig är en journalist en person som jobbar i traditionella medier – eller alternativt jobbar på det sätt man gör där. Att man är obunden och försöker ge en sanningsenlig bild av vad som sker i olika sammanhang. Man gör det inte heller på uppdrag av ett spelbolag eller någon annan kommersiell aktör. Här hemma har vi sett att flera före detta idrottsstjärnor som exempelvis Tobias Hysén, Pontus Wernblom och…Bjärsmyr i ”Hunden, katten, glassen” ger sig in i poddvärlden. Är dom då journalister? Jag tycker ju inte det.
SCIF: Varför?
-De följer nästan enbart IFK Göteborg och har skapat en liten industri kring det, på ett väldigt skickligt sätt. Dom ifrågasätter visserligen en del saker men är ändå i grunden supportrar och då är man inte journalist menar jag.
SCIF: Tycker du att de medieaktörerna i det här nya landskapet berikar journalistiken eller utgör de främst ett problem?
-Problemet för de traditionella medierna blir att de tar av en redan ansträngd annonsaffär. Samtidigt, konkurrens får man ju leva med. Det är upp till medierna att göra sig tillräckligt relevanta så att någon vill betala. Jag skrev en krönika i Dagens Industri i somras där temat var att folk vill betala för idrott – men är de beredda att betala för sportjournalistik? Där kan jag känna en osäkerhet, om en sådan betalningsvilja verkligen finns.
SCIF: Varför tror du att det har blivit så?
-Många lokaltidningar och nu även tv-kanaler har i dag en svag ekonomi. Det har lett till färre journalister och därmed mindre journalistik. I förlängningen tror jag faktiskt att man kommer att sakna journalistiken. Jag kan bara gå till mig själv som supporter, det är klart att jag tar del av innehåll från mina favoritlag Landskrona BOIS och Leeds United – men det är ju inget jag litar på.
SCIF: En annan typ av ”medieaktörer” som vuxit fram är stora idrottsstjärnor – som exempelvis Zlatan Ibrahimovic – där man håller sig med egna medieteam. Hur förhåller du dig till dem i din yrkesroll?
-Det är egentligen ingen skillnad mot till exempel Malmö FF:s medieavdelning. Man får göra en vanlig nyhetsvärdering av det som kommuniceras. Sedan får man också inse att Zlatan och andra stjärnor kanske ger färre intervjuer för att i stället kommunicera via sina egna plattformar. Det blir en nyhetskälla som alla andra. Vad som är tråkigt är att man inte ges möjlighet att komma med några följdfrågor.
SPORTJOURNALISTIKEN INTERNATIONELLT och hur det geopolitiska läget påverkar den
SCIF: Vi lever i en tid där det geopolitiska läget är minst sagt spänt runt om i världen. Du har själv bland annat bevakat fotbolls-VM i Ryssland och Qatar. Är det din bedömning att idrotten kommer att bli ännu mer politiserad i framtiden?
-Ja, jag tror inte att det går att skruva tillbaka den klockan. Fotbolls-VM i Qatar gjorde väl att folk fick upp ögonen för detta. Sedan finns det vissa medieaktörer som prioriterar att skildra den politiska kontexten runt stora idrottsevenemang medan andra väljer att enbart fokusera på idrotten. Men helt kommer vi nog aldrig att komma bort från politiseringen. Det är bara att se hur världsläget är i dag med konflikter och krig mellan Israel-Palestina, Ukraina-Ryssland och med Saudiarabiens intåg i den internationella sportvärlden.
SCIF:I forskningsantologin om sportjournalistik nämns en konflikt som blossade upp i samband med en prisceremoni med AIPS, det internationella sportjournalistförbundet. Du var själv i Qatar och bevakade VM i fotboll då. Kan du berätta lite mer om vad konflikten handlade om?
-Det handlade om ett antal priser som skulle delas ut av AIPS till ett antal sportjournalister. Men själva showen var sponsrad av arrangörerna i Qatar, i samarbete med AIPS. Regeln var att kom man inte dit och hämtade det så fick man inte priset. De danska och norska sportjournalistförbunden ville lämna AIPS och det blev en stor diskussion kring detta. Inte lika stor i Sverige. SVT hade heller inga problem att åka dit året efter och hämta ett pris i Söul. Det kan jag tycka är konstigt. Dom ska ju vara oberoende och får pengar via skattsedeln vilket verkligen borde skapa förutsättningar för just det.
SCIF: Hur upplever du att den allt mer politiserade idrotten påverkar ditt yrkesutövande rent praktiskt?
-Ett problem är att den organisation man ofta behöver vara med i för att bland annat underlätta ackrediteringar är så pass nära idrotten och dess förbund. Ett dilemma med de här stora internationella organisationerna är att en majoritet kommer från icke-demokratiska länder. Då kanske man som demokrati tvingas in i beslut man inte gillar. Samtidigt kan det säkert vara bra att man är med och försöker påverka.
SCIF: Finns det i de här sammanhangen också en risk att ”dörrar stängs” om man är en kritiskt granskande journalist?
-Den risken tror jag alltid finns när det kommer till bevakning av stora mästerskap och ligor. Det är definitivt så i de allra största fotbollsligorna där det handlar om så enormt mycket pengar. Rent krasst så behöver dom inte dig som journalist på samma sätt som för 15-20 år sedan då det värdet var större för dem. Därför finns det alltid en risk om du går emot en stor organisation att du sedan kan få svårare att bevaka den. Det kan även uppstå ett tryck från den egna arbetsgivaren som kanske har investerat stora pengar och vill få ut maximalt av det.
SCIF: Är det väl dramatiskt att säga att de här förhållandena kan utgöra ett demokratiproblem?
-Att sportjournalister får mindre genomslag, där tror jag att det finns en demokratiaspekt. Idrotten är rätt svår att komma in i. Det är till exempel ofta svårt att komma åt dokument av olika slag. Jag har faktiskt gett upp tanken på att vi ska kunna göra något åt den saken från Sveriges sida.
SCIF: Varför då?
-Vi har inte resurserna för att åka runt på alla de internationella kongresser som arrangeras runt om i världen. Det är där man bygger upp kontakter och nätverk. Sådant ger resultat på flera års sikt. Men i dag skulle inte någon mediechef skicka mig ut i världen för att jag ska kunna börja bygga ett sådant nätverk.
SCIF: Så hur gör du då för att skapa internationella kontakter?
-Det finns en del samarbeten men de är inte så systematiserade. Ofta handlar det mer om att man lär känna journalister i andra länder och kan ta hjälp av dem. De nationella medierna i stora länder har i regel bättre resurser eftersom deras marknader är större än vår. De större engelska tidningarna är till exempel inte lika många till antalet längre och har också rustat ned en del. Men de har fortfarande tillräckligt med resurser för att skicka anställda till de här konferenserna.
SPORTJOURNALISTERNAS BEHOV AV ATT SPECIALISERA SIG
SCIF: Många idrotter är i dag ”stora industrier” som omsätter hisnande stora summor. Med den kommersiella utvecklingen följer förstås behovet av en bevakning av olika ekonomiska och juridiska aspekter. Lägg därtill ”vetenskapliggörandet” av många idrotter så ökar naturligtvis kravet på specifika specialistkunskaper i journalistkåren. Hur tycker du att detta faktum har påverkat sportjournalistiken och vad ser du om du blickar framåt?
-Jag har ju själv specialiserat mig rätt mycket på, bland annat, den ökade politiseringen av idrotten. Men det har jag gjort mer för att jag varit intresserad av ämnet. Det är inte så att någon chef sagt åt mig att jag ska göra det. Där har jag själv fått bygga upp kunskap. Jag tror att det framöver kommer att ställas mycket högre krav på att journalister får ta hand om sin vidareutbildning själv. Det är inget man kan räkna med att få betalt för.
SCIF:Det gäller att bygga sin plattform på egen hand menar du?
-Ja framför allt din egen kompetens så att du därmed blir intressant för en tidning, tv eller radio. Samtidigt är det ändå viktigt att vara bred. Du ska kunna göra en podcast, vara med i tv på en mobilskärm, skriva artiklar och publicera på sociala medier. Man behöver vara lite som en schweizisk armékniv.
-Förr fanns breda krönikörer som Bobby Byström på DN och Åke Stolt på Sydsvenskan. I dag skulle jag nog säga att DN:s Johan Esk är den siste brede krönikören som verkligen skriver om allt. Annars finns den typen av krönikor inte riktigt längre. Det har blivit mer specialiserat. Aftonbladet är här ledande med ett stort antal krönikörer som är specialiserade på olika områden. Att tro att en krönikör ska kunna vara relevant på en massa områden – det gick förr men inte i dag. Tittare, lyssnare och läsare kräver mer. Ta stora ligor som La Liga och Premier League, de som följer sina lag där kan antagligen mer än den som kommenterar matcherna. Så sammanfattningsvis, kompetensprofilen för sportjournalister har definitivt förändrats.
SCIF: Jag kommer osökt att tänka på den pågående rättstvisten där Manchester City står anklagade för 115 åtalspunkter av ligaorganisationen Premier League. Det torde vara en ganska snårig materia att ta sig in i…
-Precis, då bygger det på att man har det där genuina intresset. Jag gissar att om man är politikreporter så är man säkert väldigt intresserad av politik och följer med i allt som händer, vare sig det är på betald arbetstid eller inte. Detsamma gäller så klart inom sportjournalistik. Fördelen är att om man jobbar med något som man är väldigt intresserad av så kan man driva på i sin egen vidareutbildning.
