Pristagaren Tom Alandh hyllade ”Nacka” och lägger berättandet på hyllan

Idrottshistoria, Stipendium för Idrottslig kulturgestaltning, Utmärkelser

I slutet på november meddelade SCIF att 2023 års pris för ”Idrottslig kulturgestaltning” tilldelats en glad och tacksam Tom Alandh. På julafton fick undertecknad det stora nöjet att träffa Tom på Katarina Bangata 42, platsen för det årliga firandet av Nacka Skoglund. Ikonen skulle fyllt 94 år på julafton. Tyvärr så blev han endast 45 år.

Att Tom var på plats för att hedra Nacka är ju ganska givet. Tom gillar intressanta levnadsöden, redan 1987 gjorde han den fina dokumentären om Hammarbys största ikon.
Mitt egna besök på Söder denna kyliga julaftonsmorgon var föranlett av att min son, Niklas, en stor Hammarbysupporter, lockade med mig samt min allmänna nyfikenhet om idrottshistoria.

Trots kylan var det en underhållande timme framför porten där Nacka bott. Eddie Olivia berättade anekdoter och sjöng på en charmig blandning av italienska och svenska. Robert Tennisberg och Claes Bengtsson bidrog med ännu fler historier. Det är underbart att en legendar som Nacka, med enbart 11 landskamper, lyckats med bedriften att vinna ett VM-brons, 1950, och ett VM-silver, 1958.  

I dagens DN, 2 januari, fick jag sen läsa att Tom ska lägga berättandet på hyllan.
Där har journalisten Marcus Admund Funck ställt några frågor till Tom, infogade nedan.
Hur sammanfattar du ett sextioårigt yrkesliv?
– Det här är ingen berättelse om mig privat. Det är inte någon ”best-of”. Det handlar snarare om den journalistik jag har bedrivit, den glädje jag har känt inför det och de människor som jag har mött genom åren – där några har berört mig mer än andra – och om hur lätt det är att glömma.

Det finns tre undertitlar; ”Tv-reportern”, ”Berättaren” och ”Dokumentärfilmaren”. Vad är det för tre delar?
– Först är det tiden från 70-talet, när jag var smörgås­nisse och så kallad social­reporter på SVT:s ”Fokus” och samhällsprogrammet ”Studio S”. Om den tidens tv, den tidens människor. I nästan del handlar det om hur jag berättar, med ord till bild. Den tredje delen kallar jag för ”Dokumentärfilmaren”, även om jag själv inte ser mig som renodlad dokumentärfilmare.

Vilka projekt är du extra glad över?
– De sju filmerna om Martina och filmerna om Pia Sjögren, som en gång var drogmissbrukare och hemlös. De är inte enbart sorgliga, utan det finns även livsglädje och kraft. Privat känner jag mig glad över att det var jag som gjorde filmen om Nacka Skoglund. Jag är glad över rätt många av mina filmer. Inte för att de är så in i helvete bra, utan för att jag har fått träffa väldigt spännande människor.

Vad ska du göra när sista filmen har sänts?
– Förmodligen kommer det att kännas väldigt tomt. Jag är så glad över att tagga till jobbet på morgonen. Men livet är inte slut ännu. Jag är morfar och lirar tennis. Jag ska vässa min tennisserve, den är usel. Och så funderar jag på att skriva lite grann.

Om du inte sett några av Toms dokumentärer, eller vill se om dem, så tycker jag verkligen att du ska passa på att botanisera i hans verk. Varför inte under några mörka vinterkvällar? 
I den tre delar långa dokumentären ”Hej och tack för mig” ser han tillbaka på sin långa karriär. Den har premiär på SVT Play den 7 januari och i SVT1 10 januari.

På SVT Play kan ni se de flesta av Toms filmer.
Jag väljer att lyfta två fina berättelse från idrotten:
Berättelsen om Nacka samt
filmen om gymnasten Marcus som bröt nacken men lärde sig gå igen.

Till våren ska Tom officiellt få ta emot SCIF:s utmärkelse och då även berätta lite mer om sina verk. Info följer senare.

Författare:

Lena Wallin Kantzy

lena.wallinkantzy@scif.se

Föregående artikel

SCIF gratulerar Drottningen, 80 år

Nästa artikel

Riksidrottsmuseet satsar olympiskt

Relaterad inlägg

OS 1912 i fokus när Riksidrottsmuseet planerar för framtiden

Idrottshistoria, OS 1912

Katalogisering pågår

Idrottshistoria, OS 1912

Nytt pris till kulturbärande föreningar- sök!

Inspirerande Idrott, Utmärkelser

Glada pristagare – Volleybollförbundet

Årets förbund, Utmärkelser